Min arbetsvardag

Alla helgons dag – till minne av mina patienter

Tänk att ha ett arbete där de mänskliga mötena gör sådana avtryck att somliga för alltid stannar kvar hos en. Som små fåglar i hjärtat som gör sig påminda genom att sjunga för en ibland. Trots att jag bara varit yrkesverksam som tandsköterska sedan 2012 har jag flera minnesfåglar som sjunger från andra sidan nu. Patienter jag har plockat bort journalen för. Människor som delat en bit liv med mig in i det sista.

Om det var något jag var oförberedd på när jag blev tandsköterska så var det detta att motta dödsbesked för patienter. Jag hade aldrig ens reflekterat över det innan, att sådant skulle ingå. Och minst av allt hade jag räknat med att få ett sådant band till vissa och känna sorg.

Idag är det Alla Helgons Dag. Jag vill tillägna den alla ni som gjort avtryck som kommer vara min livslängd. Ni som gjorde skillnad på olika små vis, vissa självklart och andra helt överraskande. Ni har alla lärt mig något om mig själv och hur jag ser på andra människor. Här kommer några minnesbilder jag bär med mig:

Alla Helgons Dag

♦ Du var den ständiga solen, glädjen och positivt tänkande personifierad. In genom dörren kom du och solskenet kunde aldrig låta bli att följa efter dig in. Krämpor och sjukdom fanns där, men du bara skrattade. Ditt skratt var så ständigt närvarande och smittsamt att jag glömde att du var sjuk.

Jag minns eftermiddagen när du, jag och tandläkaren skrattade så hysteriskt att vi alla tre höll på att trilla av stolarna. Sådant skrattanfall man fick när man var 14, satt på lektion och skulle vara tyst. Hejdlöst, äkta och magkrampsframkallande! Till slut frustade tandläkaren att nej nu måste vi skärpa oss! Det är svårt att vara tandläkare när man studsar upp och ner på stolen, sådana tricks får man nog inte lära sig på tandläkarhögskolan. 

Ditt skratt och ständigt goda humör var så läkande, så helande för mig. Men till slut var det inte helande nog för dig. Men skrattbubblorna från våra många stunder i behandlingsrummet bär jag för alltid med mig i maggropen. Jag hoppas du har Internetuppkoppling där på andra sidan, och läser det här, så du vet vilket bestående intryck du gjort. Jag tror du blivit en bit av solen nu.

♦ Min ständiga utmaning är att nå fram till alla patienter, och få åtminstone ett leende. Ibland är det svårt, och du var riktigt klurig. I början fåordig och nästan surmulen. Lite obekväm gjorde du mig. Men när jag luskat reda på några av dina intressen såg jag glimtar i ögonen när vi talade om dem.

Från andra håll kom rykten om dig som skulle få många att backa. Men jag valde att bortse från dem. Jag var bestämd över att respektera dig som människa utifrån den bild jag själv skaffade mig. Något berättade för mig att det fanns en del mörker hos dig, att livet nog inte känts rättvist alla gånger. Om det låg något i det får jag aldrig veta, en känsla som sagt. Det som dröjt kvar från våra möten är förändringen från surmulen och tyst till att vi faktiskt hade trevliga samtal varje gång. Och jag fick leenden och några skratt här och där. Det var inga djupa samtal, men vi hittade några gemensamma nämnare och det räckte.

Du fick mig att tänka över hur man bemöter någon som man hört ont skvaller om. Att gå på min instinkt och ge en varm och okomplicerad stund hos oss. För oavsett vem du var utanför vår klinik, så fick jag något tillbaka varje gång du gick ut genom dörren, tackade och log. Den enda gång du missade ett besök ringde jag upp och fick helt oväntat meddelandet att numret upphört och hänvisning saknas. Vi visste ingenting, men jag blev kall inombords och VISSTE. 

Alla Helgons Dag

♦ Tänk så många gånger vi satt och pratade under längre behandlingar. Ditten och datten, alltid trevligt. Ibland var vi sena, du fick kaffe i väntrummet. Jag minns inga sura miner, fast det kanske var det. Dina tänder kändes som ett gemensamt projekt. Det blir ju så när det är stora projekt, men du var liksom inbjudande och ville absolut inte bara ha tandläkarens ögon när vi tittade på färg och form.

I sluttampen av behandlingsperioden var jag höggravid och gick hem innan vi fick slutresultatet. Jag lovade att komma och hälsa på på kliniken när du kom för det färdiga resultatet, jag var ju också så nyfiken! Med stora magen i vädret var jag med när du fick vad vi jobbat på så länge. Fint blev det! Men det är inte det jag minns, för den dagen hade du med en present till mitt blivande barn. En virkad liten katt som din egen mamma gjort åt dig en gång. Det var en så otroligt fin sak att ge.

Det var sista gången vi sågs. Jag gick hem och födde barn. När jag kom tillbaka efter föräldraledigheten fick jag veta att du gått bort kort efter vårt sista möte. Om du var sjuk visste vi inget om. Men jag fick en så stark förnimmelse av att du visste att det var sista gången vi sågs. Jag kan inte låta bli att undra om det var en avskedsgåva. Den virkade katten bor kvar hemma hos oss.

♦ Så många gånger jag har tänkt att jag vill bli som du när jag blir gammal. Rapp i käften, plirig blick som aldrig viker undan, vass humor och envis som synden. Glömmer aldrig när du skrattade åt hur jobbig dina barn tyckte att du var, och jag såg det som ren inspiration. Ja, hela du var inspiration. En sådan kraft i en så liten människa. Det fanns någon slags urkraft i dig, ett jävlar anamma. Så många gånger som jag spillde all tid i världen på att hänga över receptionsdisken när du ville säga något tyst, bara till mig. 

Alla Helgons Dag

Annons

Swedental 2018 monter B01:43

2 Comments

  • Reply
    Ulla hake
    4 november, 2018 at 17:56

    Härliga minnen att ha kvar i sitt hjärta. Så är det när man arbetar med människor. Kram Ulla

  • Reply
    Elin
    3 november, 2018 at 09:02

    Underbart men sorgligt😍😪

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.