Hälsa


Gravid och olycklig 6

Jag har funderat länge och mycket över huruvida jag ska skriva detta inlägget eller ej. Hur privat jag borde vara. För det är inte alltid positivt att lämna ut sig när man blivit lite av en offentlig person. Samtidigt har jag insett hur värdefullt det är för mig att få ta del av andras liknande erfarenheter, och om jag kan ge någon annan det jag själv sökt är det faktiskt värt allt! Känslan av att inte vara ensam, att inte behöva känna sig superkass för hur hjärnan och hormoner trollar med en. Men bara för att jag är öppen här och berättar betyder det inte att jag har lust att prata graviditet och känslor privat eller på jobbet, märk väl! Det är stor skillnad. När vi möts personligen måste jag få välja.

Just nu är jobbet med alla sysslor och samtal som rör prick allt annat än graviditet min fristad, lite av den enda plats då jag mår bra. Ungefär samtidigt som illamåendet avtog i slutet av tredje månaden vidtog gråt, mörka tankar och lustlöshet. Men allt är ju så bra! Jag har en fantastisk man som stöttar mig på alla vis, jag trivs underbart på min arbetsplats, dottern där hemma är mest frisk och glad och graviditeten rullar på. Men inuti har jag sorg. Även om jag förnuftsmässigt förstår att det är hormoner och livsomställning som orsakar så går det inte att resonera med känslorna.

Jag har ingen lust till saker. Gråter gråter gråter. Igår grät jag i fem timmar. Känner mig så olycklig. Min man kommer med kloka råd som jag våldsamt slänger i väggen. Denna enorma känsla av att inte bli förstådd. Kanske borde jag lyssna på honom och kontakta barnmorskan. Då kommer jag bli erbjuden samtalsterapi säkert. Men det vill jag inte för då måste jag vara borta från jobbet och kliniken är helig för mig nu, min oas. Måndagar är riktigt tunga efter att ha gråtit mig igenom helgen. Tänk så utmattad man blir av att gråta, det är inte klokt! Som att tömma hela sig på kraft. Ibland kan det vara bra, men inte nu när det är ständigt.

Det värsta är de uteblivna känslorna för livet som växer inuti mig. Jag kan inte känna något för det, förutom ilska över vad det gör med min kropp. Sedan kommer tanken på om det skulle hända något med barnet… och då skäms jag så fruktansvärt för mina mörka tankar och hela den här tankecirkeln skapar hemsk ångest. När jag satt och grät som värst och funderade på om jag alls ville fortsätta graviditeten skämdes jag så fruktansvärt. Där satt jag, fertil som fan med en bulle i ugnen som var högst planerad, medan andra kämpar för att få barn. Och så kan jag inte glädjas! Då är enda gången jag är glad åt att ha sökt svar på Internet under graviditet. Läste forumtrådar där andra kvinnor beskrev samma känslor. Verkligen TACK till er som delar med er, för man känner sig så vidrigt ensam och åtminstone ville/vågade/ inte jag prata med någon. Men nu är det så här och jag försöker acceptera det lite. Men det är så ledsamt att inte vilja påminnas om att jag är gravid. Jag vill inte ens se bilder på andras småttingar.

Nu ska vi på ultraljud denna veckan och jag hoppas innerligt att det ska kittla rätt synapser i hjärnan när jag får se bevis på livet där inne, och att allt är bra. Oron att det inte ska hjälpa är ganska enorm, men ska försöka kyla ner hjärnan och sikta på mitt lilla delmål. Alltså… hur galet är det inte vad hormoner kan göra med oss? Anledningen varför jag aldrig i livet mer kommer använda hormonella preventivmedel, för mig har det varit depression och personlighetsförändring på recept (läs mer om det här). Sjukt. Räcker ju att gå igenom det under graviditet tycker jag.

Men ni, vi som går igenom detta, vi är ju inte ensamma. Vi bara säger inte hur det är och tror det är fel på oss. Det finns en otrolig skäms-faktor i att inte glöda och njuta av sin graviditet har jag upptäckt. Vi matas med bilden av den vackra gravida kvinnan som stolt visar upp magen med solen skimrande mot huden. Någon lägger en hand på magen och kvinnan ler saligt. Om någon tar på min mage är snarare käftsmällen närmre än ett leende. Visst kan man fråga om man får känna, men många bara TAR. Skulle du tafsa på min mage om jag inte var gravid? Gör för farao inte det nu heller då. Under min förra graviditet var det ok. Men nu är det inte det. Förutsätt inte att någon är lycklig bara för att ett liv växer i magen. Du vet ingenting. Träd varligt fram i hormonland.

Jag hoppas att jag med detta kan få någon mer att känna sig mindre ensam och hopplös. Och att tvätta bort denna dumma skäms-faktor från något som väl är naturligt. Om du är den som lever ihop med en gravid kvinna som mår dåligt, bli inte rädd och dra dig undan. Var där! Det krävs inga under och mirakel, bara din enkla närvaro och ett par armar runt hennes kropp. Även om gråten inte sinar så gör det all skillnad, jag lovar. Man kan inte vandra genom mörker själv och förväntas sätta liv till världen ihop med någon som inte åtminstone gjorde sitt allra bästa för att gå bredvid istället för i ljuset någon annanstans.

Ensam fjäril.

P.S. Man ska självklart prata med sin barnmorska om sådana här känslor, superviktigt! Det finns hjälp att få. Jag är bara vrång och tvär som den värsta sortens envetna get som inte själv gör det. 🙂


Sommarlyssning om ”renlighetsdilemmat” 2

Jag älskar Sveriges Radios programserie Kropp & Själ, här är ett gammalt avsnitt om hygien som jag tyckte var väldigt bra och intressant. Det behandlar renlighet både rent allmänt och specifikt. Lort och snusk, hur farligt är det egentligen? Är vi för rena idag, eller rena på fel ställen? Och vad betyder egentligen ordet ”ren”, för vissa har det inte alls med hur noga man tvättar sig att göra. Perfekt att lyssna på från hängmattan för oss i vårdyrken, och prick alla andra också!

 


Bloggtips: Baking Babies 2

Det må vara utanför tandraden, men eftersom jag vet att många kvinnor läser min blogg och då jag tycker att också män borde skaffa sig lite insikt i vad vi går igenom för att sätta små avkommor till jordelivet, så vill jag tipsa om bloggen Bakingbabies.se som precis gett mig det jag skulle önskat mig för längesedan. Sent omsider hittade jag en blogg med en fysioterapeut som gett sig fan på att lära sig om bäckenbotten och allt annat kvinnorelaterat vid graviditet och förlossning som ofta är höljt i dunkel. Jag vet hur fattigt det är med hjälp och kunskap inom detta område, så mycket som jag letat råd och hjälp både med Google och besök hos sjukgymnaster. Det som finns att tillgå är ofta väldigt få fysiska övningar och grund kunskap.

bakingbabies

Eftersom jag själv sitter här 10 månader efter förlossning med fortsatt värk av foglossning och alldeles för ofta känner tårarna bränna av frustration över att inte komma framåt blev jag helt knäppt emotionell när jag hittade fysioterapeuten Mias blogg igår. En våg av lättnad kom över mig, här finns ju någon som faktiskt förstår och som faktiskt har kunskap, och dessutom kräver MER kunskap! Det kändes som att hitta fram till en okänd vän. Samtidigt blev jag så barnsligt arg över att inte ha hittat hit förr. Bara under kategorin ”Bäckenbotten” finns hela 146 inlägg, hur fantastiskt är inte det?!

”Det gör ont att föda barn.
Du blir förändrad i kroppen av att föda barn.
Gnäll inte.
Knip bara lite så blir det bra.
Knip käft, bara.”

Ur inlägget Bit ihop, knip lite och knip käft som prickar känslan och problematiken med att inte tas på allvar. Vill som en parentes puffa för Mias länkning till bloggen Hej hej vardag och den väldigt talande serierutan i inlägget Bemötandet efter en förlossning!

TACK till dessa kvinnor, bara att få ta del av era bloggar gör att det känns bättre!


Jobb minus sömn tills det smäller

Bra tidningar växer faktiskt på träd, här hittade jag det sprillans nya numret av Tandsköterskeförbundets tidning! Bättre än äpplen? Gömd bland sidorna finns som vanligt min blogg. 😀

Tandskotersketidning2_2016

Jobb minus sömn tills det smäller

Bebis hemma och jag tillbaka på jobbet, redo och taggad till tusen! Efter flytten har resvägen blivit väl lång, men när man vet att man är på rätt plats med rätt människor är vägen ingenting. Det är trots allt på bussen jag har den enda tiden för mig själv. Jobbet är nu en välbehövd paus från det intensiva nya föräldraskapet, jag lever upp och njuter av att vara behövd på ett helt annat sätt. Tillbaka i det kliniska arbetet känner jag också hur inspirationen till min blogg och skrivandet åter strömmar genom mig, för det har ärligt talat inte kommit naturligt under föräldraledigheten.

Det är ett nytt liv. Min chef beskrev det under min graviditet som att gå in i en ny dimension, och nu kan jag förstå vad han menar! Fantastiskt, hisnande och ibland så fullständigt fyllt av krav och frustration att jag måste gå ut ur huset och bara skrika ur mig alla känslor av otillräcklighet. Gråta en stund, och sedan ta upp mitt barn och börja om.

Nyligen satt jag mellan två vänner och åt. Jag pratade om något men kom av mig och förklarade irriterat att jag tappar ord titt som tätt. Nämnde i samma andetag synvillor i periferin och yrsel som kommer och går. Jag vet att jag har lågt blodtryck men… På min ena sida säger vännen att det är sömnbrist. Från min andra sida får jag höra att det var precis de symptomen han hade innan han blev utbränd. Hjärtat slår några snabba hårda slag innan vi kommer fram till att det säkert är helt naturligt under bebistiden. Är det det? Jag vet inte, jag har inte varit här förut och mina vänner har inte barn. Visst är det viktigt att lyssna på sin kropp, men när ska man oroa sig? Ingen talar om hur det känns precis innan, plötsligt har någon bara gått in i väggen. Pang bom. Ska vi inte prata lite mer med varandra, öppna våra hjärtan innan det smäller till? Vad är grejen med att leka martyr och spela superhjälte egentligen, som vi ofta gör. Jag ser varken fina utmärkelser eller härligt tunga påsar med guldpengar delas ut för den sakens skull. Men det är fortfarande en skam i att erkänna sina begränsningar och att inte orka.

Jag ska verkligen prioritera att gå på yogan. Skita i disken och gå ut i skogen. Läsa en bok istället för att uppdatera bloggen. Gå en sväng på stan istället för att åka hem till familjen direkt. Det är helt vansinnigt att jag känner stressknuten dras åt innanför bröstkorgen bara av att tänka så. Vad håller vi på med?

<3

Apropå att ta hand om sig själv och inte minst varandra, ni glömmer väl för allt i lilla livet inte vår alldeles egna picknick om exakt en vecka?! Alla tandsköterskor, såväl studenter som pensionärer, i och runt Göteborg är välkomna att dimpa ner i gräset efter jobbet. All info om detta hittar ni om ni klickar här:
TANDSKÖTERSKORNAS PICKNICK I GÖTEBORG!

<3


Ha råd eller nekas vård 2

Det räckte inte till denna gången, all positiv energi i världen kunde inte hejda bihåleinflammationen från att tåga in och stänga dörren till mina sinushålor. Maj har aldrig strålat mer och här ligger jag däckad när jag mest av allt vill vara ute och smutsa ner mig i jorden. Frustrationen är total. Till och med när jag är sjuk och inte kan annat än vila blir jag så galet rastlös. Det är som att ha en vild kanin i huvudet. Den förstår ni va? Haha…

Jag går ytterst sällan till läkaren, min tanke brukar vara ”vad ska de säga som jag inte redan klurat ut, och vad ska de göra åt saken som jag inte redan gör själv?”. Slösa min tid på att sitta i väntrum och slösa andras tid i en överbelastad vårdinstans. Jag är också allmänt vrång då någon främling ska peta på mig och förhöra mig (doktorn). Jättefånigt. Senast jag hade bihåleinflammation och var så dålig att jag knappt stod upp blev jag ivägkommenderad till doktorn och i ottan hade jag tre vänner som ringde och såg till att jag verkligen gick. Det är äkta omtanke och vänskap, om ni läser detta så vet att det är något som bitit sig fast i min själ.

Denna gången hajade jag alltså lite fortare vad som var på gång. Men självklart hade jag envist tagit mig till jobbet med tanken att jag hade ju två timmars resväg att kvickna till på! Ibland borde man slå sig själv i huvudet hårt. Två timmar att bli ännu sämre på snarare. (Det är detta jag alltid säger, ingen tackar dig för att du spelar superhjälte! Ändå envisas jag med att skita i mina egna ord. Leva som man lär är det svåraste som finns. Hej verkligheten!) När jag precis orkat få på arbetskläder tog jag slut och gav upp. Vårdcentralen ligger strax intill och hade drop in. 30 min med kölapp i hand, sedan beskedet att jag inte var listad där och skulle vända mig dit jag var listad. Nästan två timmar spårvagn och buss därifrån. Men om jag listar mig här NU? Frågade jag och fick svaret ”ja, då kostar det 300 kr”. Jag kände motståndet så tydligt och blev så paff av att bli nekad, samt frustrerad ledsen och uppgiven så jag bara gick därifrån gråtande och snorande som ett barn.

Vad jag läst mig till tidigare och hade i minnet var att man ska kunna få vård var som helst, men att man ska lista sig där man vanligtvis går för vårdgivaren får pengar från staten utifrån antal listade. Att det skulle kosta pengar att lista om sig fattade jag inte, och kunde inte tro. Googlade info om detta och det var inte helt enkelt att hitta svar. Info-sidan om listning i vården talade inget om några kostnader. Till slut hittade jag en annan sida som talade om att det kostade 300 kr att besöka en vårdcentral där du inte är listad. Men du behöver alltså inte lista om dig där! Citerar informationen på 1177 ”Välja vårdcentral i Västra Götaland”:

16. Kan jag bli nekad vård om jag går till en annan vårdcentral än den jag har valt?
Nej. Har du akuta problem tar vårdcentralen emot oavsett om du är listad där eller inte.Det sker efter en medicinsk bedömning/prioritering. Om det inte är akut är det upp till vårdcentralen att avgöra om de har möjlighet att ta emot dig ifall du inte är listad där.

Alltså kan jag inte nekas vård. Punkt. Jag anser inte att en person i reception kan göra en medicinsk bedömning av mitt hälsotillstånd genom att titta på mig ett par sekunder. Jag ser i princip aldrig sjuk ut, det får jag uppenbarligen betala för. Informationen jag fick var till viss del fel, att jag skulle betala för att lista om mig och då få vård. Visst hade jag kunnat betala 300 kr, men som småbarnsförälder säger hjärnan automatiskt nej, när det borde kosta 100 kr. Och jag kände mig så grymt avvisad. Jag är inte den som ställer mig och käftar med vårdpersonal i en reception, när hela mitt hjärta säger att det inte är de som ska ha min ilska, tårar och ovett… det skulle vara våra politiker som sitter där och tar det. Ska vårdpersonalen vara så hårt ansatt att de inte längre har tid för mänsklighet och hjärta? Just de sakerna som borde vara främst i våra yrken. Min chef blev så upprörd att han ringde upp vårdcentralen, blev lovad att deras chef skulle ringa tillbaka. Det gjorde hon aldrig.

Sedan nästa hand i ansiktet, ringde ”min” vårdcentral för att få en tid och visst fick jag det, med väldigt tydlig information om att jag inte skulle förvänta mig någon behandling pga restriktionerna för antibiotika. ”Du kan få komma hit om du vill. Men bara du inte tror att du ska få hjälp.” Alltså jag förstår att ni tvingas säga så här… det jag förstår väldigt mycket mindre är att vi fortsätter mata våra köttdjur med antibiotika och tvingas kasta tärning med våra hjärtsjuka patienter som absolut inte ska ha antibiotika för tandvårdsbehandling längre. Om patienten dör? Då har vi papper på att vi gjort rätt. Vilken tur!!!
Jag hade åtminstone tur sen som träffade en läkare som skrev ut antibiotika. Jag är fullt medveten om vad som händer med resistens osv, har all respekt för det och tar inget i onödan. Avvaktade ett dygn tills det var riktigt överjävligt innan jag började behandla.

När jag satt och väntade på att inte få komma in hörde jag från receptionen att ”Det tar lite extra tid, vi har nytt journalsystem och måste skriva in allt igen”. Ständiga förbättringar va… Det tar aldrig slut, så fort man har lärt sig något och fått in rutinerna så ska det kastar över bord för något nytt och ”bättre”. Det nya bättre kräver oftast mer administration, mer tid. Krävs det att hela vårdskutan kapsejsar och att varenda kotte drunknar innan någon vaknar?
För VEM sitter vi och kryssar rutor och skriver långa journalanteckningar? Jag vet vem vi inte gör det för i alla fall… det är bara att titta ut i alla överfulla väntrum i landet. Vi är så jävla duktiga i lilla Sverige. Vi och våra fina pappershögar.

Just smile

JUST SMILE!


Frånvaro av sjukfrånvaro när jag gillar jobbet 2

Det finns ju löjligt många tandvårdskliniker i och omkring Göteborg, jag skämtar inte när jag säger att jag spenderat timmar med att googla och maila ut picknickinbjudan. Tyvärr är det en hel del privata kliniker som jag inte hittat en e-postadress till, och jag har inte möjlighet att sitta och skicka ut brev per post. Min privata tid och ekonomi är rätt begränsad nu. Sedan är det alla privata som jag inte ens hittat… Jag slängde upp inbjudan på Praktikertjänsts forum. Nu är det upp till er allas goda vilja att sprida detta och slå på djungeltrumman! 25/5 i Kungsparken, Göteborg alla tandsköterskor!

 

Vet ni vad jag tror… att det betyder mer än bara trevliga vardagar att ha en arbetsplats man trivs sådär enormt mycket på. Att känna glädje när man går till jobbet (ok jag är väl inte så jävla glad när jag går upp 05:15 men jag mognar på vägen haha) och inte stirra på klockans minutvisare för att jaga på den till kl 17, att känna att man gör nytta och att någon uppskattar en på riktigt. Att någon anförtror en ansvar och litar på att man fixar det utan kontroll. Jag tror att det är bättre än de flesta spa-kurer, vitaminpiller och alla himla mediciner man kan stoppa i sig. Vi spenderar största delen av livet på jobbet (visst är det rätt galet) och jag har noterat flera undersökningar som sammanför dålig stämning på arbetsplatsen med hög sjukfrånvaro. För jag är absolut säker på att kroppen och knoppen är ihopkopplade med miljoner länkar och att psyket påverkar vårt immunförsvar i allra högsta grad. Nix, jag har inte en endaste källhänvisning för det är mina egna teorier baserade på mitt mäktiga sunda förnuft och egna erfarenheter. Så vem behöver källor då? 😉

Jag ser tillbaks på mig själv. En tid vantrivdes jag något enormt där jag arbetade och var sjuk jämt. Det var inte att jag ljög eller låtsades, jag hade feber, migrän, förkylningar. Sedan bytte jag position och plats (plus min egen inställning) och var plötsligt väldigt frisk. Blev jag krasslig tålde jag mer innan jag behövde stanna hemma från jobbet. Så är det nu med, och det känns så tydligt att jag får massor av extra kraft som spirar i kroppen av glädjen på arbetsplatsen. För vill man orkar man mer. Motivation är bästa moroten. Idag har jag tänkt mycket på detta. Gick till jobbet efter en veckas hemsk förkylning, en sådan då man behövt ringa Ghost Busters för att suga ur allt snor ur luftrören. Kändes tveksamt att gå idag men jag hatar att sjukskriva mig. Kämpade iväg. Väl på jobbet omgiven av kollegor jag vet vill mig väl och en arbetsmiljö som innebär att göra det bästa av situationen för oss alla som är där, så kändes det helt ok och till och med lite bättre! Känner mig friskare, även om det spänner i huvudet och jag är dödstrött nu. Det är knappast min envisa dumhet att alltid köra på som gjort mig friskare, jag tror fullt på min varma och positiva omgivning. En chef som ser människorna i sin personal och en kollega som propsar på att jag ska äta hennes frukt och vila om jag behöver. Finns inget mer läkande!!! <3

Jag önskar att fler chefer kunde förstå det här, förstå att det är så här man vinner i längden. Jag önskar verkligen att alla steg av sina hästar och ställde sig bredvid sin kollega. Du kanske tror att din ohjälpsamhet en dag inte gör någon skillnad, dina klumpiga ord glöms fort… men sådant lägger sig snabbt som smutsig osynlig rök tills någon innerst inne hade stannat kvar i sängen varje dag.
Och så blir man sjuk på riktigt.

Väntrum
Mysfaktor är alltid viktigt! Här är en bild från vårt lilla väntrum.
För den nyfikne är det den här kliniken jag arbetar på: Tandersson.se

🙂


Arbetsskador som tandsköterska och förebyggande träning

Jag fick en fråga om förekomst av arbetsskador som tandsköterska. Nu är jag allt annat än expert på det området, men ska försöka belysa det och ge lite tips utifrån mig själv. Jag har berört ämnet förut och längst ner finns länkar till de inläggen.

Visst har jag känt av yrket i både nacke, arm och handled. Även knän och fötter har gnällt. Jag förstod ganska tidigt att jag var tvungen att ta hand om min kropp för att hålla mig hel som tandsköterska. De perioder då jag tränat hyfsat regelbundet och allsidigt har jag aldrig haft problem, men så fort jag haft träningsuppehåll har känningar smugit sig på. Men å andra sidan, hur många arbeten finns det där det inte förekommer arbetsrelaterade skador? Vi har nog alla våra olika belastningar att tänka på. Det viktiga är inte hur mycket arbetsskador ett yrke kan förskaffa en, utan att man är medveten och förebygger. Men det allra viktigaste av allt… VÅGA SÄG IFRÅN INNAN NI GÅR SÖNDER! Det finns ingen som tackar er för er värk, den ger inte högre lön och ingen kan gissa om ni har ont. Därför är det vårt eget ansvar att tala om när det inte känns bra. Fråga vad/om ni har för friskvårdsavtal eller diskutera hur arbetsställning och rutiner kan förändras. Säkert är det inte bara du som känner i kroppen. Jag har sagt det innan, vi ska inte hålla på och leka martyrer för då är vi förlorarna med oss själva som insats. Det finns ingen viktigare än du.

Det här träningsredskapen har jag hemma:

Träningsredskap hemmabruk

Hantlar 1,5 kg
Hand grips
Löparskor
Yogamatta
Pilatesboll

Det enda jag lagt en större peng på är skorna, då jag tyckte det var viktigt med bra skor för att inte få skador. Har använt dem flitigt och de var värda varenda krona. Övriga ting har jag antingen önskat mig i present eller köpt löjligt billigt på t ex ÖB, Jula eller Rusta. Nu ljög jag, hand grips köpte jag i en sportaffär och såg nyligen att likadana fanns för halva priset i en av nämnda affärer, minns inte vilken.

Hand grips och hantlar är perfekt för oss som jobbar mycket och statiskt med arm och axel. Träna upp din styrka så håller du längre! Man behöver absolut inte hänga på dyrt gym och fastna under en skivstång för att bli stark. Det går också finfint att använda sin egen kropp som tyngd på olika sätt.
Jag älskar löpning för att hålla kroppen och orken igång samt rensa skallen. Det är så enkelt. Tyvärr har jag inte kunnat börja med det igen än efter graviditeten. Istället tränar jag yoga för att stärka och mjuka upp, och också mycket för avslappningen. Det kostar däremot en slant att gå på pass men jag har inte behövt skaffa någon extra utrustning. Fick dock en matta i present så att jag kan träna hemma.
Pilatesbollen började jag med efter graviditeten och den är väldigt skonsam att träna med. Såvida man inte är klumpig som jag och trillar av den rakt in i ett skåp! Man kan också ha den som stol framför tv och dator då den ger en ergonomisk sittställning, jätteskönt faktiskt. Kanske något för behandlingsrummet? Man hör mig skrika ”Fånga sugen!!” när jag rullar snett och dråsar i golvet. Men det var åtminstone ergonomiskt en stund. 😀


Gamla inlägg i ämnet:

På min rosa pilatesboll
Hur en ond rygg blir snäll
Onda händer när man jobbar med tänder
Träning för trötta tandsköterskor
Läka sin kropp efter graviditet

Om ni har tankar och tips så lägg gärna till dem i kommentarsfältet. 🙂


Ja, jag har ett beroende. 7

Jag som hade tänkt göra så mycket bra under påsken, t ex hinna svara på mail och skriva så där jättemycket. Istället blev det pannkaka av alltihop och ingenting gjort. Mest känt mig deppig och apatisk. Därför var jag jätteglad att få komma till jobbet idag, herregud vad jag sprudlade! Träffa människor, känna sig viktig och behövd, göra nytta och få massor av inspiration. Nu är jag tusen gånger gladare och femtioelva gånger tröttare, så gött! Att både få jobba och vara föräldraledig är toppen för mig just nu. Nästa vecka ska jag gå från två till tre dagars arbete i veckan. Lagom är bäst, så sant som jag är svensk i lilla landet lagom. 😉

Jag har funderat över varför jag varit så låg hela påsken. Till liten del tror jag att det fortfarande är hormonspiralhäxan, till stor del att jag vräkt i mig godis i dagarna fem. En längre period har jag varit hemskt duktig med ordentlig mat och minimalt med sött, varit piggare och gladare. Så denna dipp rätt ner i kärret. Dags att se mig i spegeln och erkänna… jag är en socker-junkie, karamellknarkare, sötsaksnarkoman och en fara för både mig själv och mina nära om det finns godis i huset. Jag tar en runda i köket och plockar en (bara en) godis ur ägget. En runda blir snabbt tre fyra sju femton rundor. Försök inte gömma godis för mig, glöm att jag inte skulle hitta det! Jag har tränat på att gömma godis sedan barnsben och kommer självklart känna under sängen mellan madrassen och träribborna. Mamma, jag erkänner nu! Jag är beroende. Imorgon deporterar jag resterande godis till min mans arbetsplats. (Förutom de dragerade skumäggen och all choklad. Men choklad är ju inte godis, det vet alla.)

Dags att se Sockerfilmen igen!

Det gör lite ont i tänderna nu. Jag tror de har ångest.

När det ilar är det tänderna som skriker ut sin ångest, det vet ni väl?

easteregg


Preventivmedel och vad de gör med oss 1

Nej, det här har inte med tandvård att göra men jag måste skriva om det. Jag fick ett brutalt uppvaknande när jag nyligen bytte preventivmedel och kände att vi pratar alldeles för lite om detta, även vi kvinnor är sjukt kassa på att diskutera hur vi skyddar oss och vad det gör med oss. Det är dags att börja fundera över vad vi stoppar i kroppen och knoppen, ofta utan att tänka två gånger.

Min historia:
Började äta P-piller när jag var 19. Jag gick till Ungdomsmottagningen och fick fylla i en blankett om min hälsosituation plus samtal med barnmorska. De frågade bl a om hjärt-kärlsjukdomar i familjen, tobaksvanor och psykisk hälsa. Detta är enda gången jag fått en övergripande ”check-up” vid vårdkontakt för preventivmedel.

Slutade med p-piller efter ca 4 år och hade uppehåll några år. Gick sedan till Mödravårdscentralen (MVC) när jag ville ha skydd igen. De frågade om jag hade några hjärt-kärlsjukdomar i familjen, sedan skrevs p-pillret Celest ut. Nemas problemas.

När vi bestämde oss för barn 2014 slutade jag med p-piller. Det tog ca två veckor för korken att lossna ur champagneflaskan (tack Karin Sjögren för denna perfekta liknelse) och plötsligt mådde jag så knasigt bra som jag sällan gjort innan. Hann dock inte njuta så länge innan jag blev befruktad.

I höstas satte jag in kopparspiral, just för att slippa hormoner och eventuell nedstämdhet. Men som den ammande mamma jag var kände jag mig snart som en uppskuren mjölkko, så mycket blödde jag nu under mensen! Stod ut ett par månader innan jag valde att byta till hormonspiralen Mirena. Barnmorskan sa att jag kunde få mellanblödningar ganska länge, det var det. Det gick två-tre dagar och sedan drogs världen undan under mina fötter. Jag satt och grät i en hel dag, klarade knappt att ta hand om dottern. Sedan följde ångestattacker, ilskeutbrott, ständig irritation och nedstämdhet som skrämmande fort grabbade tag i min livslust och smulade sönder den till ingenting. Visst kan man ha dippar, men att totalvända på bara ett par dagar och bli personlighetsförändrad är varken normalt eller ok. En dag slängde jag en sax genom rummet. Alla de känslor jag kände kände jag så väl igen från tiden med p-piller. Därför reagerade jag fort och kontaktade MVC. När jag berättade hur det var sa barnmorskan ”Den där tar vi ut nu direkt”. Jag hade att välja på att pröva spiralen med mycket mindre hormon, kopparspiral igen eller ingenting. Tog chansen i handen och valde hormonspiralen Jaydess. (Man kan tydligen vara överkänslig mot hormonet progesteron (gulkroppshormon) som finns i alla hormonella p-medel.)

Det ologiska i att använda preventivmedel för att kunna njuta och ha kul med sin man, men må så dåligt av preparatet att man inte ens har lust att ta i honom.

Nu har det gått två veckor och jag mår mycket bättre. Ingen ska behöva må så, eller på något annat hemskt vis, för att man vill skydda sig. Jag kanske reagerade väldigt extremt, men jag vet inte för det pratas inte om sådant här! Vi stoppar i oss hormoner som en självklarhet, oftast utan att tänka så mycket kring det, eller hur? Det kanske funkar jättebra för dig, men hur många går med nedstämdhet och konstigt humör under många år utan att förstå eller få en enda fingervisning om vad det kan bero på? I mitt liv har det funnits flera tillfällen där läkare skulle kunnat yppa en fråga om mina p-pillers delaktighet. Med preventivmedlens rediga lista på biverkningar tycker jag det hade varit på sin plats att ta med i kalkylen precis som man gör med andra mediciner. Läser man om Cilest är det anmärkningsvärt mycket varningar och restriktioner, bl a gällande blodpropp. Många tillstånd listas där du absolut inte får använda läkemedlet. Så här ser listan på biverkningar ut för Cilest (taget ur FASS):

Följande biverkningar har beskrivits för Cilest:

Mycket vanliga biverkningar (kan förekomma hos fler än 1 av 10 användare):

  • huvudvärk
  • illamående, kräkningar och diarré
  • mellanblödningar
  • smärtsam menstruation
  • onormal bortfallsblödning (som tidig menstruation).

 

Vanliga biverkningar (kan förekomma hos fler än 1 av 100 användare):

  • urinvägsinfektion
  • infektion i slidan
  • allergisk reaktion
  • svullnad på grund av ansamling av vätska i kroppen
  • humörbesvär som t.ex. depression
  • humörförändringar
  • sömnsvårigheter
  • nervositet
  • migrän
  • yrsel
  • magsmärtor
  • uppsvälld mage
  • förstoppning
  • gasbesvär
  • akne
  • utslag
  • muskelkramper
  • värk i armar och ben
  • ryggvärk
  • en eller flera uteblivna menstruationer
  • flytning från slidan
  • ömma bröst
  • bröstsmärta
  • svullnad
  • trötthets- eller svaghetskänsla
  • viktökning.

 

Mindre vanliga biverkningar (kan förekomma hos fler än 1 av 1000 användare):

  • avvikande resultat i gynekologiskt cellprov (Papa-prov)
  • viktökning eller -minskning
  • ökad eller minskad aptit
  • ångest
  • förändrat intresse för sex
  • svimning
  • domningar eller stickningar
  • synstörningar
  • torra ögon
  • hjärtklappning
  • högt blodtryck eller förhöjning av blodtrycket
  • värmevallningar
  • andfåddhet
  • håravfall
  • ökad behåring
  • klåda med eller utan nässelutslag
  • hudrodnad
  • missfärgning av huden
  • muskelvärk
  • utsöndring från brösten
  • förstoring av brösten
  • cystor på äggstockarna
  • torrhet i slidan och på huden utanför slidan
  • viktminskning
  • bröstcancer
  • icke-cancerrelaterad (godartad) tumör i levern
  • icke-cancerrelaterad (godartad) knöl i bröstet
  • avvikande förändringar i bröstvävnaden
  • avvikande blodfettvärden (t.ex. kolesterol)
  • krampanfall
  • problem med användning av kontaktlinser
  • svullnad av ansikte, tunga eller svalg som kan orsaka svårigheter att svälja eller andas och som kan inkludera eksem
  • smärtsamma, röda utslag på armar och ben
  • nattsvettningar
  • minskad mjölkproduktion.

 

Sällsynta biverkningar (kan förekomma hos färre än 1 av 10 000 användare):

  • farliga blodproppar i en ven eller en artär, t.ex.:
    • i ett ben eller en fot (dvs. DVT)
    • i lungorna
    • hjärtinfarkt
    • stroke
    • mini stroke eller övergående stroke liknande symtom, som kallas transitorisk ischemisk attack (TIA)
    • blodproppar i levern, magen/tarmarna, njurarna eller ögonen.


Följande biverkningar har beskrivits för Mirena:

Mycket vanliga (kan förekomma hos fler än 1 av 10 användare):

  • Huvudvärk
  • Buk- och bäckensmärta
  • Förändringar i blödningsmönstret såsom ökad eller minskad menstruationsblödning, stänkblödning, kortare eller längre menstruationsperioder, förlängt intervall mellan blödningarna eller inga blödningar alls..
  • Vulvovaginit (inflammation i yttre könsorganen eller vagina)
  • Flytningar

 

Vanliga (kan förekomma hos upp till 1 av 10 användare):

  • Nedstämdhet/depression
  • Migrän
  • Illamående
  • Akne
  • Hirsutism (kraftig kroppsbehåring)
  • Ryggvärk
  • Inflammation i övre könsorganen
  • Cystor på äggstockarna
  • Menstruationssmärtor
  • Smärta i brösten
  • Utstötning av inlägget från livmodern (helt eller delvis)

Mindre vanliga (kan förekomma hos upp till 1 av 100 användare):

  • Alopeci (håravfall)
  • Kloasma (brunpigmenterade fläckar i ansiktet) och/eller kraftig pigmentering av huden

Sällsynta (kan förekomma hos upp till 1 av 1000 användare):

  • Perforering* av livmodern

Har rapporterats (förekommer hos ett okänt antal användare)

  • Överkänslighet (allergisk reaktion), inkluderande utslag, nässelfeber och angioödem (kännetecknas av plötslig svullnad av t.ex. ögon, mun och hals)
  • Ökat blodtryck.
  • Blodförgiftning har förekommit efter insättning av livmoderinlägg.

 

Notera att biverkningarna för Mirena är mycket färre MEN mycket vanligare. Många biverkningar listas för läkemedel rent allmänt, men jag tycker det är anmärkningsvärt för något som vi kvinnor mer eller mindre bara förväntas stoppa i oss under större delen av våra liv. Många som jag pratat med berättar om biverkningar som varat permanent eller i upp till ett år. Så länge står vi kvinnor alltså ut. Det värsta är att vissa pratade om detta som en naturlig del och att det är ok att blöda lite när som helst och vara småledsen i ett år, för sedan stabiliserar det sig oftast. Ett år. HALLÅ ,ETT ÅR AV DITT LIV! Får jag fråga er män, (ni fina som faktiskt också bryr er och läst så här långt) hade ni sagt ja till dessa preventivmedel för egen del? Eller tycker ni som vissa rediga barnmorskor att ”det är sånt man får ta” ”för så är det att vara kvinna”?

Jag är inte ute efter att bojkotta eller sprida skrämselpropaganda, men jag vill öppna våra ögon och munnar för den här diskussionen!

Vill ni läsa mer om preventivmedel lämnar jag några länkar här. Väldigt allmän info. När jag mådde skit och sökte fakta och råd på nätet fann jag löjligt lite av det jag ville veta. Låt oss vilt spekulera i varför det är så här…

1177
RFSU
Wikipedia

Förresten har det visst med tandvård att göra, för varken mina kollegor eller patienter hade velat möta mig så som jag mådde för några veckor sedan. Men nu är jag ganska solig igen. 🙂


Sockerfilmen 3

Se hela filmen: Sockerfilmen på SVT Play

Idag har jag tittat på den här filmen om socker och vad det gör med oss, varför vi blir så ”hooked” och varför de stora livsmedelstillverkarna envisas med att bomba maten med socker. Jag har sett andra filmer i ämnet men den här var faktiskt mycket bättre. Programledaren är både levande försökskanin i sitt eget experiment och väntar sitt första barn, vilket har en del i det hela. Många gånger är det segt att ta till sig massa fakta och titta på när forskare och professorer mal på, men här lyckas de göra det både visuellt och lätt att ta till sig. Jag tror det är en film som kan funka i en skolklass så väl som hemma i soffan eller i tandsköterskeutbildningen. Den är tydlig, tar upp hela kroppen och ger bra argument. Även om vissa delar är rätt vidriga så är det inte den klassiska skrämselpropagandan. Vanlig snubbe gör experiment med sig själv och tar experter till hjälp för att förstå vad som händer i kropp och knopp!

Han besöker en stad i USA där Pepsi verkligen gjort mördande reklam och drycken Mountain Dew är en ständig följeslagare i var mans hand. En 17-årig kille berättar om sin överdrivna konsumtion av drycken sedan barnsben, han visar sina tänder och jag vill bara gråta. Tandläkaren behöver dra ut så gott som samtliga tänder och bedövningen tar inte. Hans mamma står utanför och säger att hon hade velat ta sonens smärta istället. Och ja, det borde hon när hon försett honom med läsk hela hans liv! Vi får höra om hans lilla kusin som får läsk i nappflaskan av sin mamma… Jag blir så ledsen, för det känns otroligt onödigt att barn och ungdomar ska behöva lida hos tandläkaren idag. Vi påstår ju oss vara upplysta, eller borde vara! Om inte annat så kanske den här filmen kan skänka lite ljus över saker och ting. Den kändes väldigt angelägen och bra för mig som just blivit förälder.

Det handlar långt ifrån bara om tänder. Filmen visar verkligen hur allt hänger ihop och påverkar oss både psykiskt och fysiskt. Man behöver alltid den större bilden för att förstå den lilla.

Sockerfilmen

Se hela filmen: Sockerfilmen på SVT Play