Browsing Category

Hälsa

Kroppen efter graviditeten

Posted on 26 februari, 2018

Jag trodde att kroppen efter graviditeten den här andra gången skulle vara ännu mer trasig, eftersom bäckenbottensmärtorna var värre under denna graviditet. Men till min glädje har jag ingen konstant värk, jag kan gå i trappan hemma utan att vara invalidiserad dagen efter, jag promenerar nästan 2 km till och från förskolan tre dagar/v och det går bra (3 mån efter förlossning)! Visst känns det i bäckenbotten och ryggen, men inte på det där sättet som indikerar att något är rejält trasigt. Detta gör mig enormt lycklig och hoppfull! Tänk om jag faktiskt kan ut och springa nästa år, kanske redan i höst?! Wow i så fall!

Såklart funderar jag över varför det är så mycket bättre nu, än efter första barnet. En viktig sak är nog att jag haft hjälp av en fantastisk tandsköterskekollega på jobbet. Under första graviditeten var jag ensam med tandläkaren. Såklart det underlättat. Jag lyssnade också mer på min kropp, samt på min sjukgymnast, och blev sjukskriven deltid den sista tiden i höstas. Blev riktigt skrämd när sjukgymnasten sa att det kunde bli kronisk smärta om jag fortsatte pusha kroppen. Skrämsel funkar. Det sista som jag tror gjort stor skillnad är att jag hade en kick-ass förlossning, då jag verkligen lyssnade inåt och släppte all kontroll till kroppen som i sin tur födde barn efter konstens alla regler. Det var ingen kamp som första gången, och jag sprack inte. Jag var liksom hel och kunde stå och gå direkt efteråt! Klart det gör skillnad.

Det som tog stryk utöver bäckenbotten var området kring svanskotan och ryggen. Jag hade värk vid svanskotan och hela rumpan ca en månad efter förlossning. Det har gått över nu. Något jag märkt absolut inte är bra för bäckenbotten/svanskota är att sitta eller halvligga i mjuka soffor. En vanlig stol eller pilatesboll blir ändan glad av! Ammade först i soffan, katastrofdåligt för kroppen. Nu sitter jag oftast i min kontorsstol som har lite stoppad och formad sits och armstöd.

För bäckenbottensmärta är det mest vila och vissa stärkande övningar som gäller, men jag kände att det var prio på att stärka ryggen nu. Ryggen ska bära upp oss och när hållningen kollapsat under graviditet och man kanske varit stilla mycket är musklerna där inte att hurra över. Därför bestämde jag mig för att strunta i bäckenbottensmärtan och promenera med barnen till och från förskolan, 850 m enkel väg. Lagom! Dock har jag verkligen fått kämpa med all snö och is på vägarna här, haha. Men det känns ok, jag tror jag gör det rätta.

Det jag känner av mest nu tre månader efter är stelhet. Prick allt är stelt! Blir ännu mer stel av att bära bebis mycket, även om jag använder bärsjal så blir axlar och nacke stela. Försöker göra en variant av lite yoga plus övningar från sjukgymnast så ofta jag kommer ihåg. Men får erkänna att det är så himmelskt tråkigt att jag glömmer… Huuuuujedamig! Jag som vanligtvis vill träna med mer action, det måste hända grejer och kännas direkt! Längtar… försöker sporra mig med den längtan, så att jag kan ge mig ut i skogen och vrålkuta en vacker dag. Vrålkuta.. ja det är så klart när man rusar fram över stock och sten samtidigt som man vrålar allt man har och skrämmer slag på allt levande i sin väg! HÄRLIGT! Det är då det vanligtvis går ut en varning i bygden till alla hjärtsvaga att hålla sig inomhus.

När jag bär bebis så mycket, lyfter och vaggar, så märker jag hur klena armar jag har. Försöker träna med lätta hantlar ungefär lika ofta som jag stretchar. Yogamatta och hantlar ligger lättillgängligt i vardagsrummet. Det är lurigt att träna yoga med en tvååring, hon vill gärna vara med men lite för nära och lite för ombytlig så jag har varit nära att slå mig rejält när hon snurrar omkring bland mina armar och ben. Utmaning skareva…

Sen känner jag att allt är lite tyngre för att jag väger lite mer. Gick upp 20 kg denna gång, bra mycket mer än min första graviditet. Inte konstigt när man är deppig och småäter som en svulten häst i 9 månader. Gick ner 10 kg kvickt på två månader. Men nu är det segare. Känner mig tung och trött. Vissa säger att det gööör ju ingenting, du som är så fin! Ursäkta men det är så sjukt provocerande att höra sådana kommentarer. Dalta inte med mig, och respektera vad jag bara anser vara fakta. Jag gillar mig själv sjukt mycket för det mesta, men jag gillar inte att vara trött och tyngre än jag borde samt insikten att jag måste köpa en helt ny uppsättning kläder om jag inte agerar. När man vägt ca samma sedan högstadiet och aldrig behövt tänka på det närmre känns det faktiskt inte ok med 10 kg övervikt. Jag gillar dessutom att känna mig stark. Man ska vara glad i sig själv. Oftast får man höra från andra vad man ska vara glad i hos sig själv, men det tycker jag man ska skita i.

Jag och en vän som också är föräldraledig har precis bokat in barnvagnspromenad varje onsdag i Alingsås. Perfekt motion och jag blir sprattelglad av att få hänga med en grym vän och snacka skit. Mitt fysiska mål är att jag ska kunna orka vara ute och dansa med min man och inte gå hem före midnatt. Då är jag glad igen!

Så här skrev jag efter min första graviditet: Läka sin kropp efter graviditet

Psst… glöm inte läsa min senaste krönika på Dental24. Om bara finfina minnen som tandsköterska. Läs här.

ANNONS

Hälsa

Mässlingen, karantän och vaccination

Posted on 24 januari, 2018

Mässlingen tog oss inte som tur är, den försatte oss dock i karantän. Ibland är det nyttigt för människor att ställas öga mot öga med sådant vi trodde aldrig skulle drabba oss här.

För vi har det på många sätt så himla bra, så att vi tar det för givet. Ibland behöver vi bokstavligen påminnas om varför det var så viktigt med vaccin mot vissa sjukdomar. Varför vi ska vara glada att vaccineringsprogram genomförts och att det är anmälningsplikt på vissa sjukdomar. Vi har mycket att vara glada för här vill jag lova. Att ställas inför oron att ens barn blivit smittat av en kraftfull sjukdom gör att man snabbt inser hur liten man är i världen och hur bra man faktiskt har det.

Jag var långt bort i tjotahejti när vår barnmorska ringde och lät allvarligare än jag någonsin hört henne. Fem gånger hade hon ringt medan jag körde bil. Hon förklarade att ett barn med mässlingen befunnit sig på vårdcentralen samma dag som vi var på BVC med vår bebis. Eftersom alla går igenom huset oavsett vilken instans man ska besöka så kallades samtliga in som varit där den dagen. Jag blev helt ställd när hon ringde och sa att vi skulle komma dit, så jag sa först bara ”Det går nog inte, vi är jättelångt bort idag”. Då förklarade hon att det inte var mycket att be för, vi skulle vara där kl 16. På hennes ton lät det som om de skulle hämta mig med polis om vi inte kom. Helt rätt och självklart åkte vi! Dock inte ofta man får ett sådant samtal ju.

Den oron som kickade in… har min 6 veckors bebis fått mässlingen?! Jag visste att det är en sjukdom som kan sätta permanenta spår, och leda till dödsfall, men allt jag INTE visste om den ökade oron ännu värre.

Framme vid vårdcentralen fick vi inte gå in via huvudentrén, utan genom BVC’s personalingång. Allt för att hejda smittspridning. Där var all annan verksamhet stoppad till förmån för bebisar som skulle få akut hemoglobin för att skydda mot eventuell smitta. Själva vaccinet är hon för liten för. En spruta i varje lår på liten som såklart skrek sig illröd. Men jag säger inte ”stackars liten”, jag säger TACK. Sedan mottog vi information och instruktion. Karantän med bebis i 20 dagar från exponeringstillfället. Jättetråkigt men jättetryggt och helt viktigt att respektera. För ingenting är viktigare än allas vår hälsa, både min och din. Dagen efter ringde jag för att rådfråga och dubbelkolla några saker, upplevde att de var så noga med att ge riktiga svar och inte bara haspla ur sig något.

TACK för att ni skötte detta så väldigt bra på vårdcentralen där vi bor! Efter den överväldigande oron som grep mig i bilen på väg dit kände jag mig sedan fullkomligt trygg. Så proffsigt agerande och omhändertagande från all vårdpersonal där. Känns kanon att få se med egna ögon att det fungerar när något så här oförutsett händer som man absolut inte är van vid.

Hej då mässlingen, kom aldrig mer och säg hej är du bussig. Lillbebis kommer få sitt vaccin när tiden är inne, så vi gör slut med dig och önskar dig allt hemskt!

Vill du veta mer om mässlingen så läs på 1177 här.

Äntligen slut på karantän så vi kunde hälsa på på jobbet idag. Så mysigt i behandlingsstolen! 🙂

ANNONS

Hälsa

Föda Utan Rädsla och sjukskrivning

Posted on 19 september, 2017

Föda Utan Rädsla (FUR) är det absolut mest värdefulla jag lagt pengar på inför detta kommande lilla liv som ska ut ur mig.

Insåg det efter kursen jag och min man gick i söndags, som blev lite av en uppenbarelse. Sex timmar teori, frågor och praktiska övningar kryddat med extremt mycket skratt, närhet och aha-upplevelser.

Man kan många gånger behöva någon som vidgar ens vyer och öppnar dörrar som ingen har visat för en förut. I början av dagen när Iréne Setterqvist (kursledare)sa att man skulle andas ljudlöst, eller bara ”brumma”, genom värkarna så rynkade jag pannan och tyckte det lät som hitte på. Men efter dagens slut kändes det inte alls främmande och helt möjligt, inte bara att jag förstod det teoretiskt utan även känslomässigt i hela kroppen. Wow-faktor på det! Hon öppnade också för enkla hjälpmedel som verkar självklara men ingen nämnt för mig tidigare. Så nu kommer jag stolpa in på förlossningen och vråla ”BOLL!” medan min man sätter fast vår tricotsjal för att bära bebis i i förlossningsrummets toadörr. Den ska gunga/stödja både mig och bebis genom värkar och pilatesbollen likaså fast sittande eller så kan man hänga på den i sängen. Glöm att de får mig på rygg i första taget!

Vi pratade mycket om hormoner också, adrenalin vs oxytocin, och hur de påverkar oss under en förlossning samt hur vi framkallar det goa oxytocinet. Jag tänkte många gånger på vilken glädje jag kan ha av de kunskaperna även inom tandvården, t ex när man arbetar med väldigt tandvårdsrädda patienter. Tror jag kommer ha stor nytta av det vi fick till oss under den här kursen hela livet. Det är applicerbart i så många situationer. Jag älskar att lära mig mer om hur vår kropp ihop med vårt psyke fungerar, det är så otroligt spännande och fascinerande. Kände när vi åkte hem att jag gärna hade jobbat mer med tandvårdsrädsla, för när någon (som Iréne här) vänder rädsla till trygghet är det verkligen magiskt. Att kunna göra det för andra, vilket fantastiskt arbete att gå till!

Det jag sa till Iréne när vi skulle hem summerar väldigt exakt vad kursen gav mig: ”Innan vi kom hit var jag på väg att kontakta Aurorakliniken på NÄL, på min barnmorskas inrådan. (Aurora är dit man vänder sig om man är väldigt orolig/rädd inför förlossning.) Det behovet är som bortblåst nu. Jag ser ingen anledning att kontakta dem!”
Även min man tyckte att kursen var jättebra och att vi fick många bra verktyg och tankar med oss och vi är helt inne på samma spår. Känns SÅ bra! Vill verkligen rekommendera kursen Föda Utan Rädsla till alla som ska föda litet barn. Och inte minst till alla mödravårdscentraler och förlossningsenheter i landet! Vi gick kursen genom Baby på G och den hålls av Iréne Setterqvist i både Göteborg och Stenungsund.

Vecka 32 av graviditeten och nu är jag sjukskriven 75% på grund av foglossning (bäckenbottensmärta) och ryggbesvär.

Känns både som en lättnad och så vansinnigt tråkigt. Dessutom måste man hålla tummen hårt för att Försäkringskassan godkänner sjukskrivningen. Man är som sagt inte sjuk när man är gravid… doh. Känns fint att jag tog tag i mig själv och lyssnade till kroppen, finns inget viktigare men oj så svårt att fatta det själv ibland. Jag gillar ju inte att ta det lugnt, måste påminna mig själv hemma. Borde ligga i soffan som en säl och det är det svåraste som finns för mig. igår skulle jag ”bara” plocka lite äpplen och baka lite muffins att ta med till förskolans skördefest på eftermiddagen. Sedan vara på förskolans utegård ett tag. Det där ”bara” var tre gånger mer än kroppen klarade. Ledsen jag blir! Så idag ska jag spela World of Warcraft och titta på dokumentärer, det är i alla fall stimulerande. Tips på jäkligt bra dokumentärer mottages tacksamt!

Så apropå min plötsligt tidiga bortovaro från jobbet så söker vi redan nu ersättare i form av härlig utbildad tandsköterska! Gärna med lite erfarenhet och det gör absolut ingenting om du är pensionär men jobbsugen! Annonsen hittar du här:

P.S. Den lilla virkade katten på översta bilden fick jag inför mitt första barn av en patient som inte längre finns med oss. Det är en väldigt speciell katt som ska få bo hos oss alltid.

ANNONS

Hälsa

Ny bloggdesign, noll pepp

Posted on 9 september, 2017

Letar under mattfransarna efter min energi och pepp just nu. Var tusan har jag lagt den? Så less på att inte mäkta med att vara glad åt att vara gravid, känns så kasst på typ tusen sätt att det är så.

Har kämpat på på jobbet, men hjärnan börjar väl komma ikapp kroppen (äntligen?) och inse att det inte är hållbart att piska sig själv framåt när kroppen säger ifrån på skarpen. Ofta känns det som om jag legat på marken och blivit sparkad på bäcken, höfter och rygg av ett gäng med stålhättekängor. Både min man, barnmorska och sjukgymnast anser helt eller delvis sjukskriven. Gudars vad jag stretat emot och envisats med att jobba, men i veckan när min sjukgymnast (som är specialiserad på just kvinnohälsa) påpekade att ju mer jag provocerar smärtan desto längre tid kommer det ta för kroppen att läka så blev jag rädd. Tycker att 1,5 år var långt nog efter förra graviditeten, och nu är det värre. Vad har jag då att förvänta mig sen? Vi kvinnor är ta mig fan experter på att plåga oss själva, utan att någon ber oss om det. Så i torsdags var jag hemma, frustrerande men visst hjälpte det. Nästa vecka ska jag både till barnmorskan och läkare för att diskutera resten av resan till beräknad födelse. Satt nyss och läste om graviditet och sjukskrivning och hur många som blir nekade pengar från Försäkringskassan för att graviditet inte anses vara en sjukdom! Det hjälper visst inte att mycket av det man går igenom som gravid är precis som vilka sjukdomssymptom som helst. Men som någon påpekade, att t ex bli knivstucken är inte heller en sjukdom men nog tusan kan du behöva vara hemma efter det och får pengar. Oh well. Vi får se.

I går morse gick min älskade perkolator (kaffebryggare) sönder och det tog ett tag innan vi kom iväg för att köpa en ny. Så då passade jag på att sitta och gråta över avliden perkolator och uteblivet älsklingskaffe. Den nivån är det på nu alltså, haha!

Jag försöker ändå placera lite ljuspunkter i tunneln som jag strävar mot på ett högst stillasittande vis, en har länge varit att byta ut bloggdesignen här och fräscha till det. Så.. TADAAA! Nu ser det lite annorlunda ut här, bättre i min smak men vad tycker ni? Har ni önskemål på tillägg eller hittar något som inte fungerar som det ska får ni hemskt gärna säga till!

Annat inspirerande att ta sig för när man inte ska studsa omkring:

Lyssna:

Podcasten Blodad Tand, ”Odontologiska intryck, vardagliga uttryck, bestående avtryck.” Går utmärkt att lyssna på i t ex Iphones app Podcaster.

Läs:

Tandläkare Gordon Melands senaste blogginlägg på Dental24; ”Vart är tandvården på väg?”. Alltså så mycket SPOT ON hur mina egna tankar och funderingar kring tandvårdens framtid går. Otroligt insiktsfullt och klarsynt. LÄS för bövelen!

Titta:

Tips på bra dokumentär eller annat jag borde titta på?

ANNONS

Hälsa

Klara jobba under graviditet – bäckenbottensmärta

Posted on 11 augusti, 2017

Att klara att jobba under en graviditet är inte alltid självklart. Nu har illamåendet som tur är gått över för mig, läs om det här. Istället dras jag med bäckenbottensmärtor (även kallat foglossning) som kom som ett brev på posten denna andra graviditet. Det var väntat, men likväl drar det ner humöret när man normalt är en väldigt aktiv person och nu inte ens bör gå en kilometer.

Jag är i vecka 26 i graviditeten. Semester, och jag kan ta det lugnt. Vilket inte alls passar mig egentligen! Några små utsvävningar har jag gjort, till Alingsås med promenader på stan och i Nolhaga park. Inte mycket eller krävande men på eftermiddagen känns det som om hela underlivet ska dråsa i backen och hela bäcken-paketet värker så att jag knappt kan gå. Dessutom är det dagligen någon som kör in en kniv i rumpan på mig. En vanlig dag hemma med normal aktivitet (hushållssysslor, ta hand om dotter, laga mat) är nog för att jag ska ha rejält ont och ta mig fram med hasande steg.

Nog gnällt. Det går an nu, men hur blir det när jobbet tar vid och hösten ska bekämpas? Där ligger min oro så nu har jag besökt en fysioterapeut speciellt inriktad på kvinnohälsa. Det vill jag verkligen råda alla till med liknande besvär, skippa den allmänna fysioterapeuten som barnmorskan ofta hänvisar till och gå istället direkt till en specialist inom området. Guld värt!

(Klicka på bilden för större format.)

Det är inte mycket att göra åt anledningen till värken, det är som det är för att kroppen är gravid och ser till att enzymer mjukar upp fogarna. Alla får inte ont av det. Men man kan försöka hålla igång blodcirkulationen i området, se till att man inte blir stel med stretch-övningar och försöka träna övriga kroppen på det sätt som går. Motionscykling och vattengympa blev jag rekommenderad, har anmält mig till det sistnämnda. (Helt stört dyrt.) Och inte göra något som gör ont! Så här sitter jag och blir galen. På det viset längtar jag verkligen till jobbet! Att få göra lite nytta, vara aktiv osv.

Något annat som eventuellt kan lindra smärtan är akupunktur, så det har jag börjat få. Nu i början är det intensivbehandling två gånger i veckan i tre veckor. Nästa vecka ska vi utvärdera och se om det är värt att fortsätta. Jag tror det, men kan ändå inte påstå att jag känner en förbättring. Men det skadar ju inte att köra på, jag vill göra allt för att kunna jobba faktiskt. Älskar mitt förbannade jobb!

Bäckenbältet är bra när jag står och går längre stunder, men på jobbet blir det bara i vägen då jag står/sitter/står/sitter och sällan behåller samma ställning en längre stund. Sitta med det är inte skönt då det trycker in i buken. Bältet hjälper att stabilisera, men jag har lika ont efter att jag gått en sträcka med som utan det. Under min förra graviditet blev jag rekommenderad ett bälte som jag nu förstått är mest som stöd för magen. Jag fick heller aldrig några instruktioner i hur ett bäckenbälte skulle sitta. Här har jag försökt ge er en uppfattning om hur det ska sitta, kläm ihop höftpaketet och omparompa så att det känns behagligt och stabilt va!

Bäckenbälte

Det är dyrt att vara gravid, och ha ont. Så här långt kostar det…

Bäckenbälte: 0 kr (Fick låna av min fina tsk-elev, kostar 300 kr och uppåt att köpa.)
Fysioterapeut och akupunktur: 80 kr /gång
Profylaxkurs Föda utan Rädsla 6h i grupp: 1995 kr
Vattengympa för gravida 7 ggr: 2290 kr

Totalt: 5805 kr. Då har jag räknat med att jag får akupunktur 1ggn/v fram till beräknad förlossning.
Är ni intresserade av var jag går så klicka på länkarna ovan. Det är i Lerum och Göteborg.

Att jag hittat rätt väg till hjälp denna graviditet är mycket tack vare bloggen BakingBabies och fysioterapeuten Mia Fernando som har den. Har lärt mig väldigt mycket genom henne, både genom bloggen och hennes föreläsning. Säger bara WOW till hennes kunskap och engagemang i ämnet kvinnohälsa och graviditets/förlossningsrelaterade skador.

De övningar jag fått från fysioterapeuten är mest för att stretcha och lite styrka. Jag gör dem minst en gång per dag, men ofta flera gånger. Märkt att det är lättare att sova när jag gör dem strax före läggdags, lugnar och minskar myrkryp i benen. Sova är också en bra grej om man ska orka jobba har jag hört, haha. Så här ser de ut:

(Klicka på bilden för större format.)

Det känns bra att ha kunskap och verktyg för att kunna ta hand om sin kropp. Jag gillar min kropp, den är himla fin att ha! Kom igen kroppen, håll ihop, vi har ju gjort det här förut. Grrrrrr! Men får erkänna att det inte kändes så himla fint förra omgången när jag mot slutet kom hem och lipade i en liten hög på golvet efter arbetsdagen. Fick skäll av min man för att jag var så enveten om att jobba, skällde tillbaka och gick till jobbet. Värsta envisa geten är jag. Visst funderar jag över hur snällt det är mot mig själv, men samtidigt är jag livrädd för att gå hemma och bli så där jätteledsen och nedstämd. Bra eller anus?

Hoppas åtminstone att någon har fått lite tips och tricks. Ni får gärna fråga mig ytterligare om graviditet och jobb. Svårt att veta vad ni vill veta. 🙂

ANNONS

Barntandvård Hälsa

Barnkalas utan raffinerat socker

Posted on 23 juli, 2017

I helgen firade vi två år med vårt älskade energiknippe till dotter. Visst har hon fått smaka sötsaker på andras barnkalas i vår, men för den sakens skull måste inte vi själva välja att ha det så. Hon är fortfarande så liten och vet inte vad godis är och har knappast behov av sockerfyllda bakverk. Nu pratar jag om vitt raffinerat socker, alltså inte socker som finns naturligt i frukt och bär. Vi har inte börjat med riktiga barnkalas än, utan det är familjekalas. Men jag ser absolut att vi fortsätter på detta spår även kommande år.

Först bjöd vi på korv med bröd för att magen inte ska skrika hysteriskt när det kommer till efterrätt. Man kan lättpiffa till denna enkla rätt, ställ fram skålar med olika tillbehör. Vi hade:

Klippt färsk persilja
Rostad lök
solrosfrön som jag rostat i olivolja och salt i en stekpanna
Grov senap och lyxkryddad tomatpurré

Det sista ett bra alternativ till ketchup som brukar vara fullproppad med socker. Både dottern och de vuxna tyckte maten var kanon.

Till efterrätt serverade vi fruktsallad med en halv pressad lime över. Till den fanns också olika tillbehör i skålar:

Riven kokos
Torkad hackad frukt
Riven 70% choklad
Vispgrädde, löst vispad

Allt gick åt! Dottern åt två stora portioner, och det känns bra att kunna låta henne göra det utan att skapa världens sockerrus med efterföljande koma.
Till kaffet hade jag gjort dadelbollar, chokladbollar fast utan socker och smör. Smakar knasigt likt vanliga chokladbollar och är faktiskt jättegoda! Det kluriga kan väl vara att hitta dadelpasta om man bor på en mindre ort. Jag lyckades hitta en enda pytteliten utländsk butik i Alingsås som hade det. Jag såg nog förvirrad ut för den omtänksamme butiksinnehavaren öppnade paketet och såg noga till att det var rätt produkt för mig. Älskar sådan service, det gjorde liksom min dag! Okej, så här kommer receptet:

Dadelbollar

Ca 200 g dadelpasta (smaka dig fram)
1 1/2 dl kokosolja
3 msk kakao
1 nypa salt
4-5 dl havregryn
2-3 msk starkt kaffe
Kokos att rulla i

Det enklaste är om kokosoljan redan har lite över rumstemperatur, så att den är mer åt kladd/rinnhållet. Börja med att blanda kokosolja, kakao och salt.
Lägg i dadelpastan i mindre bitar och sedan havregrynen 1 dl i taget. Häll på kaffet. Ha inte i all havregryn medsamma för det blir skitjobbigt att få ihop smeten! Du kan säkert stå och stånka med en träslev, men jag råder dig att kladda ner dig med de bästa redskap du har; dina händer. Då får du en jämn, skön smet i rask takt. När du är nöjd med smak och konsistens rullar du bollar och stoppar lite för mycket smet i din och kalasbarnets munnar! Om nom nom!

Dryck då?
Vår dotter har inget emot att dricka vatten, eller mjölk. Det är det hon känner till och är så nöjd så med det. Vill man piffa så ställ fram karaffer med vatten med t ex mynta, lime, apelsin eller bär i.

Fiskedamm?
När vi börjar med barnkalas blir det små leksaker i påsarna. Kanske klistermärken, såpbubblor, låtsastattueringar, pyssel…. Varför godis ens?

Men stopp hallå, tårta!?
Vi har hoppat över tårtan än så länge. Har hittat lite spännande länkar där andra tipsar om alternativa tårtor här:

Kostdoktorn – barnkalas utan tillsatt socker (Melontårta)
Minimat – Sockerfri tårta till 1-årskalas
Tidningen Hembakat – Smakrik jordgubbstårta utan tillsatt vitt socker
Ekoista – Sockerfri tårta för de allra minsta

Jag gillar när det är enkelt, och detta var verkligen lätt som en plätt. Man behöver verkligen inte ta sig vatten över huvudet bara för att man vill utesluta vitt socker. Snarare blir det ett lugnare kalas. Oftast är det vi vuxna som har ett galet stort fokus på socker, det märkte jag allra mest på mig själv när jag gick och letade i skåpen efter kakor och godis när kalaset var slut, haha!!! Det var JAG som höll på att bli galen när det bara fanns dadelbollar och 70% choklad kvar på kvällen, inte dottern. Vi vuxna lär barnen vad de ska tycka om och skapa behov för, det är inget medfött. Det sista jag vill är att föra över mitt sockerberoende på mitt barn, för där är jag en knarkare av stora mått! Oavsett vad man har för beroenden ska inte ens barn behöva lida för det.

Ibland hör jag föräldrar som klagar på att barnen bara vill ha läsk och godis, sedan kryper det fram att det egentligen inte alls är barnen, utan de själva som inte kan stå emot. Träffade en mamma till en patient för många år sedan, sonen som var i början av tonåren hade redan fått tänderna förstörda av Coca Cola. Tandvårdspersonalen slet sitt hår för att få honom sluta med colan, när de sedan samtalade med mamman kommer det fram att det var hon som såg till att det alltid finns cola hemma, då hon inte stod ut med att vara utan det. Blev så sjukt ledsen för sonens skull där så ni anar inte.

Hur som helst så hoppas jag att jag kan ge er lite inspiration till andra vägval. Vårt lilla kalas blev hemskt lyckat och hemskt enkelt. Ge gärna fler tips på vad man kan bjuda på för gott!!

Dadelbollar

ANNONS

Hälsa

Gravid och olycklig

Posted on 19 juni, 2017

Jag har funderat länge och mycket över huruvida jag ska skriva detta inlägget eller ej. Hur privat jag borde vara. För det är inte alltid positivt att lämna ut sig när man blivit lite av en offentlig person. Samtidigt har jag insett hur värdefullt det är för mig att få ta del av andras liknande erfarenheter, och om jag kan ge någon annan det jag själv sökt är det faktiskt värt allt! Känslan av att inte vara ensam, att inte behöva känna sig superkass för hur hjärnan och hormoner trollar med en. Men bara för att jag är öppen här och berättar betyder det inte att jag har lust att prata graviditet och känslor privat eller på jobbet, märk väl! Det är stor skillnad. När vi möts personligen måste jag få välja.

Just nu är jobbet med alla sysslor och samtal som rör prick allt annat än graviditet min fristad, lite av den enda plats då jag mår bra. Ungefär samtidigt som illamåendet avtog i slutet av tredje månaden vidtog gråt, mörka tankar och lustlöshet. Men allt är ju så bra! Jag har en fantastisk man som stöttar mig på alla vis, jag trivs underbart på min arbetsplats, dottern där hemma är mest frisk och glad och graviditeten rullar på. Men inuti har jag sorg. Även om jag förnuftsmässigt förstår att det är hormoner och livsomställning som orsakar så går det inte att resonera med känslorna.

Jag har ingen lust till saker. Gråter gråter gråter. Igår grät jag i fem timmar. Känner mig så olycklig. Min man kommer med kloka råd som jag våldsamt slänger i väggen. Denna enorma känsla av att inte bli förstådd. Kanske borde jag lyssna på honom och kontakta barnmorskan. Då kommer jag bli erbjuden samtalsterapi säkert. Men det vill jag inte för då måste jag vara borta från jobbet och kliniken är helig för mig nu, min oas. Måndagar är riktigt tunga efter att ha gråtit mig igenom helgen. Tänk så utmattad man blir av att gråta, det är inte klokt! Som att tömma hela sig på kraft. Ibland kan det vara bra, men inte nu när det är ständigt.

Det värsta är de uteblivna känslorna för livet som växer inuti mig. Jag kan inte känna något för det, förutom ilska över vad det gör med min kropp. Sedan kommer tanken på om det skulle hända något med barnet… och då skäms jag så fruktansvärt för mina mörka tankar och hela den här tankecirkeln skapar hemsk ångest. När jag satt och grät som värst och funderade på om jag alls ville fortsätta graviditeten skämdes jag så fruktansvärt. Där satt jag, fertil som fan med en bulle i ugnen som var högst planerad, medan andra kämpar för att få barn. Och så kan jag inte glädjas! Då är enda gången jag är glad åt att ha sökt svar på Internet under graviditet. Läste forumtrådar där andra kvinnor beskrev samma känslor. Verkligen TACK till er som delar med er, för man känner sig så vidrigt ensam och åtminstone ville/vågade/ inte jag prata med någon. Men nu är det så här och jag försöker acceptera det lite. Men det är så ledsamt att inte vilja påminnas om att jag är gravid. Jag vill inte ens se bilder på andras småttingar.

Nu ska vi på ultraljud denna veckan och jag hoppas innerligt att det ska kittla rätt synapser i hjärnan när jag får se bevis på livet där inne, och att allt är bra. Oron att det inte ska hjälpa är ganska enorm, men ska försöka kyla ner hjärnan och sikta på mitt lilla delmål. Alltså… hur galet är det inte vad hormoner kan göra med oss? Anledningen varför jag aldrig i livet mer kommer använda hormonella preventivmedel, för mig har det varit depression och personlighetsförändring på recept (läs mer om det här). Sjukt. Räcker ju att gå igenom det under graviditet tycker jag.

Men ni, vi som går igenom detta, vi är ju inte ensamma. Vi bara säger inte hur det är och tror det är fel på oss. Det finns en otrolig skäms-faktor i att inte glöda och njuta av sin graviditet har jag upptäckt. Vi matas med bilden av den vackra gravida kvinnan som stolt visar upp magen med solen skimrande mot huden. Någon lägger en hand på magen och kvinnan ler saligt. Om någon tar på min mage är snarare käftsmällen närmre än ett leende. Visst kan man fråga om man får känna, men många bara TAR. Skulle du tafsa på min mage om jag inte var gravid? Gör för farao inte det nu heller då. Under min förra graviditet var det ok. Men nu är det inte det. Förutsätt inte att någon är lycklig bara för att ett liv växer i magen. Du vet ingenting. Träd varligt fram i hormonland.

Jag hoppas att jag med detta kan få någon mer att känna sig mindre ensam och hopplös. Och att tvätta bort denna dumma skäms-faktor från något som väl är naturligt. Om du är den som lever ihop med en gravid kvinna som mår dåligt, bli inte rädd och dra dig undan. Var där! Det krävs inga under och mirakel, bara din enkla närvaro och ett par armar runt hennes kropp. Även om gråten inte sinar så gör det all skillnad, jag lovar. Man kan inte vandra genom mörker själv och förväntas sätta liv till världen ihop med någon som inte åtminstone gjorde sitt allra bästa för att gå bredvid istället för i ljuset någon annanstans.

Ensam fjäril.

P.S. Man ska självklart prata med sin barnmorska om sådana här känslor, superviktigt! Det finns hjälp att få. Jag är bara vrång och tvär som den värsta sortens envetna get som inte själv gör det. 🙂

ANNONS

Allmänt Hälsa

Sommarlyssning om ”renlighetsdilemmat”

Posted on 11 juli, 2016

Jag älskar Sveriges Radios programserie Kropp & Själ, här är ett gammalt avsnitt om hygien som jag tyckte var väldigt bra och intressant. Det behandlar renlighet både rent allmänt och specifikt. Lort och snusk, hur farligt är det egentligen? Är vi för rena idag, eller rena på fel ställen? Och vad betyder egentligen ordet ”ren”, för vissa har det inte alls med hur noga man tvättar sig att göra. Perfekt att lyssna på från hängmattan för oss i vårdyrken, och prick alla andra också!

ANNONS

Hälsa

Bloggtips: Baking Babies

Posted on 12 juni, 2016

Det må vara utanför tandraden, men eftersom jag vet att många kvinnor läser min blogg och då jag tycker att också män borde skaffa sig lite insikt i vad vi går igenom för att sätta små avkommor till jordelivet, så vill jag tipsa om bloggen Bakingbabies.se som precis gett mig det jag skulle önskat mig för längesedan. Sent omsider hittade jag en blogg med en fysioterapeut som gett sig fan på att lära sig om bäckenbotten och allt annat kvinnorelaterat vid graviditet och förlossning som ofta är höljt i dunkel. Jag vet hur fattigt det är med hjälp och kunskap inom detta område, så mycket som jag letat råd och hjälp både med Google och besök hos sjukgymnaster. Det som finns att tillgå är ofta väldigt få fysiska övningar och grund kunskap.

Eftersom jag själv sitter här 10 månader efter förlossning med fortsatt värk av foglossning och alldeles för ofta känner tårarna bränna av frustration över att inte komma framåt blev jag helt knäppt emotionell när jag hittade fysioterapeuten Mias blogg igår. En våg av lättnad kom över mig, här finns ju någon som faktiskt förstår och som faktiskt har kunskap, och dessutom kräver MER kunskap! Det kändes som att hitta fram till en okänd vän. Samtidigt blev jag så barnsligt arg över att inte ha hittat hit förr. Bara under kategorin ”Bäckenbotten” finns hela 146 inlägg, hur fantastiskt är inte det?!

”Det gör ont att föda barn.
Du blir förändrad i kroppen av att föda barn.
Gnäll inte.
Knip bara lite så blir det bra.
Knip käft, bara.”

Ur inlägget Bit ihop, knip lite och knip käft som prickar känslan och problematiken med att inte tas på allvar. Vill som en parentes puffa för Mias länkning till bloggen Hej hej vardag och den väldigt talande serierutan i inlägget Bemötandet efter en förlossning!

TACK till dessa kvinnor, bara att få ta del av era bloggar gör att det känns bättre!

ANNONS

Hälsa Min arbetsvardag

Jobb minus sömn tills det smäller

Posted on 18 maj, 2016

Bra tidningar växer faktiskt på träd, här hittade jag det sprillans nya numret av Tandsköterskeförbundets tidning! Bättre än äpplen? Gömd bland sidorna finns som vanligt min blogg. 😀

Tandskotersketidning2_2016

Jobb minus sömn tills det smäller

Bebis hemma och jag tillbaka på jobbet, redo och taggad till tusen! Efter flytten har resvägen blivit väl lång, men när man vet att man är på rätt plats med rätt människor är vägen ingenting. Det är trots allt på bussen jag har den enda tiden för mig själv. Jobbet är nu en välbehövd paus från det intensiva nya föräldraskapet, jag lever upp och njuter av att vara behövd på ett helt annat sätt. Tillbaka i det kliniska arbetet känner jag också hur inspirationen till min blogg och skrivandet åter strömmar genom mig, för det har ärligt talat inte kommit naturligt under föräldraledigheten.

Det är ett nytt liv. Min chef beskrev det under min graviditet som att gå in i en ny dimension, och nu kan jag förstå vad han menar! Fantastiskt, hisnande och ibland så fullständigt fyllt av krav och frustration att jag måste gå ut ur huset och bara skrika ur mig alla känslor av otillräcklighet. Gråta en stund, och sedan ta upp mitt barn och börja om.

Nyligen satt jag mellan två vänner och åt. Jag pratade om något men kom av mig och förklarade irriterat att jag tappar ord titt som tätt. Nämnde i samma andetag synvillor i periferin och yrsel som kommer och går. Jag vet att jag har lågt blodtryck men… På min ena sida säger vännen att det är sömnbrist. Från min andra sida får jag höra att det var precis de symptomen han hade innan han blev utbränd. Hjärtat slår några snabba hårda slag innan vi kommer fram till att det säkert är helt naturligt under bebistiden. Är det det? Jag vet inte, jag har inte varit här förut och mina vänner har inte barn. Visst är det viktigt att lyssna på sin kropp, men när ska man oroa sig? Ingen talar om hur det känns precis innan, plötsligt har någon bara gått in i väggen. Pang bom. Ska vi inte prata lite mer med varandra, öppna våra hjärtan innan det smäller till? Vad är grejen med att leka martyr och spela superhjälte egentligen, som vi ofta gör. Jag ser varken fina utmärkelser eller härligt tunga påsar med guldpengar delas ut för den sakens skull. Men det är fortfarande en skam i att erkänna sina begränsningar och att inte orka.

Jag ska verkligen prioritera att gå på yogan. Skita i disken och gå ut i skogen. Läsa en bok istället för att uppdatera bloggen. Gå en sväng på stan istället för att åka hem till familjen direkt. Det är helt vansinnigt att jag känner stressknuten dras åt innanför bröstkorgen bara av att tänka så. Vad håller vi på med?