Jag trodde att kroppen efter graviditeten den här andra gången skulle vara ännu mer trasig, eftersom bäckenbottensmärtorna var värre under denna graviditet. Men till min glädje har jag ingen konstant värk, jag kan gå i trappan hemma utan att vara invalidiserad dagen efter, jag promenerar nästan 2 km till och från förskolan tre dagar/v och det går bra (3 mån efter förlossning)! Visst känns det i bäckenbotten och ryggen, men inte på det där sättet som indikerar att något är rejält trasigt. Detta gör mig enormt lycklig och hoppfull! Tänk om jag faktiskt kan ut och springa nästa år, kanske redan i höst?! Wow i så fall!
Såklart funderar jag över varför det är så mycket bättre nu, än efter första barnet. En viktig sak är nog att jag haft hjälp av en fantastisk tandsköterskekollega på jobbet. Under första graviditeten var jag ensam med tandläkaren. Såklart det underlättat. Jag lyssnade också mer på min kropp, samt på min sjukgymnast, och blev sjukskriven deltid den sista tiden i höstas. Blev riktigt skrämd när sjukgymnasten sa att det kunde bli kronisk smärta om jag fortsatte pusha kroppen. Skrämsel funkar. Det sista som jag tror gjort stor skillnad är att jag hade en kick-ass förlossning, då jag verkligen lyssnade inåt och släppte all kontroll till kroppen som i sin tur födde barn efter konstens alla regler. Det var ingen kamp som första gången, och jag sprack inte. Jag var liksom hel och kunde stå och gå direkt efteråt! Klart det gör skillnad.
Det som tog stryk utöver bäckenbotten var området kring svanskotan och ryggen. Jag hade värk vid svanskotan och hela rumpan ca en månad efter förlossning. Det har gått över nu. Något jag märkt absolut inte är bra för bäckenbotten/svanskota är att sitta eller halvligga i mjuka soffor. En vanlig stol eller pilatesboll blir ändan glad av! Ammade först i soffan, katastrofdåligt för kroppen. Nu sitter jag oftast i min kontorsstol som har lite stoppad och formad sits och armstöd.
För bäckenbottensmärta är det mest vila och vissa stärkande övningar som gäller, men jag kände att det var prio på att stärka ryggen nu. Ryggen ska bära upp oss och när hållningen kollapsat under graviditet och man kanske varit stilla mycket är musklerna där inte att hurra över. Därför bestämde jag mig för att strunta i bäckenbottensmärtan och promenera med barnen till och från förskolan, 850 m enkel väg. Lagom! Dock har jag verkligen fått kämpa med all snö och is på vägarna här, haha. Men det känns ok, jag tror jag gör det rätta.
Det jag känner av mest nu tre månader efter är stelhet. Prick allt är stelt! Blir ännu mer stel av att bära bebis mycket, även om jag använder bärsjal så blir axlar och nacke stela. Försöker göra en variant av lite yoga plus övningar från sjukgymnast så ofta jag kommer ihåg. Men får erkänna att det är så himmelskt tråkigt att jag glömmer… Huuuuujedamig! Jag som vanligtvis vill träna med mer action, det måste hända grejer och kännas direkt! Längtar… försöker sporra mig med den längtan, så att jag kan ge mig ut i skogen och vrålkuta en vacker dag. Vrålkuta.. ja det är så klart när man rusar fram över stock och sten samtidigt som man vrålar allt man har och skrämmer slag på allt levande i sin väg! HÄRLIGT! Det är då det vanligtvis går ut en varning i bygden till alla hjärtsvaga att hålla sig inomhus.
När jag bär bebis så mycket, lyfter och vaggar, så märker jag hur klena armar jag har. Försöker träna med lätta hantlar ungefär lika ofta som jag stretchar. Yogamatta och hantlar ligger lättillgängligt i vardagsrummet. Det är lurigt att träna yoga med en tvååring, hon vill gärna vara med men lite för nära och lite för ombytlig så jag har varit nära att slå mig rejält när hon snurrar omkring bland mina armar och ben. Utmaning skareva…
Sen känner jag att allt är lite tyngre för att jag väger lite mer. Gick upp 20 kg denna gång, bra mycket mer än min första graviditet. Inte konstigt när man är deppig och småäter som en svulten häst i 9 månader. Gick ner 10 kg kvickt på två månader. Men nu är det segare. Känner mig tung och trött. Vissa säger att det gööör ju ingenting, du som är så fin! Ursäkta men det är så sjukt provocerande att höra sådana kommentarer. Dalta inte med mig, och respektera vad jag bara anser vara fakta. Jag gillar mig själv sjukt mycket för det mesta, men jag gillar inte att vara trött och tyngre än jag borde samt insikten att jag måste köpa en helt ny uppsättning kläder om jag inte agerar. När man vägt ca samma sedan högstadiet och aldrig behövt tänka på det närmre känns det faktiskt inte ok med 10 kg övervikt. Jag gillar dessutom att känna mig stark. Man ska vara glad i sig själv. Oftast får man höra från andra vad man ska vara glad i hos sig själv, men det tycker jag man ska skita i.
Jag och en vän som också är föräldraledig har precis bokat in barnvagnspromenad varje onsdag i Alingsås. Perfekt motion och jag blir sprattelglad av att få hänga med en grym vän och snacka skit. Mitt fysiska mål är att jag ska kunna orka vara ute och dansa med min man och inte gå hem före midnatt. Då är jag glad igen!
Så här skrev jag efter min första graviditet: Läka sin kropp efter graviditet
Psst… glöm inte läsa min senaste krönika på Dental24. Om bara finfina minnen som tandsköterska. Läs här.
