Jag kan få en överväldigande känsla av vissa saker ibland, sådant jag verkligen vill kämpa för som känns längst in i brinnande hjärtat. När jag vill ta strid för det jag tycker är rätt och värdefullt. Så känner jag inför att kämpa för engagemang och vår gemensamma framtid som tandsköterskor. Tanken om att vi verkligen ska känna det där ”tillsammans är vi starka”, och finna styrka och glädje i varandra. Inte lämna någon utanför, värna om OSS som yrkesgrupp.
Ibland, när jag delges berättelser ur någons vardag som inte är så varm som den borde, då känns det så tragiskt långt borta. Jag blir både ledsen och arg, undrar om det alls är möjligt att förändra människan och göra skillnad. Men så kommer de vackra stunderna som igår kväll, när jag sitter i soffan och ser solen gå ner bakom skogen. Det brinner av ljuset i fönstrens färgade glas och strålarna sätter eld på mitt inre. Jag älskar den explosionen av enveten energi och jävlar anamma! Så klart det går att göra skillnad, så klart det går! Det finns ingen annan väg än framåt. Jag drar med mig de som har hjärtat på rätta stället, resten ska falla för vårt godartade grupptryck en vacker dag. Falla och resa sig med oss till en lysande tandsköterskearmé!
Ja, jag är knäpp och smått galen, men som vi lär ur Alice i Underlandet; alla de bästa människorna är! Det trista är att många vill tysta en då. De som blir obekväma av det icke normala fyrkantiga, de som tycker att man är för på, för glad, för intensiv med sina idéer. De som låter sig styras av avundsjuka.
Nu sitter jag och planerar inför konferensen jag är bokad till i september. Tänk om jag kunde ta alla dessa känslor jag har, stänga in dem i en ask som blir sprängfylld, sedan öppnar jag den så det exploderar över alla som kommer på min föreläsning. SÅ vill jag att det blir! Två dagar blev en, därav har jag inte så mycket tid till mitt förfogande som jag önskade. Vill verkligen ge så mycket jag bara förmår. Funderar en del över vad/hur ni vill inspireras av mig? Berätta! Kom på konferensen, jag tror det blir en jättebra dag! Här är en länk till information:
Gothia Fortbildning – Tandsköterskan i Fokus
Sedan kommer bakslaget, när man är hemma föräldraledig och tror att man kan fixa allt det där, men istället får se sig besegrad av en bebis. Så mycket jag vill ha ur mig, men så lite tid. Vart går all tid? Blöjbyten, mat, tvätt, städ, skrik, mat, tvätt, spyor, städ, blöjbyte, mat, skrik, skrik, skrik, kollaps! Dricker kallt kaffe, gråter en skvätt på farstubron. Går in igen och kör hela proceduren en gång till.
Och så frågar folk hur man håller sig sysselsatt under föräldraledighet? ”Får du inte tråkigt?” Jag Längtar efter tråkigt! Eller mja, jag längtar nog mer efter spänning som inte innebär oro över någon liten person jag har ansvar för. Att älska ett litet liv är så otroligt orosfyllt så det värker i hjärtat många gånger.
Då kanske jag borde lägga engagemanget på hyllan och bara ta hand om barn och stå i köket och beklaga mig som folk? Eller så visar jag mina döttrar att jag har viktiga saker för mig som också får ta tid, att det går att skapa förändring och att jag är en person som även fler än de kan räkna med. Det om något tycker jag är en väldigt fin sak att ge dem. Oh yeah!!
Så där. Nu kör vi! Om vi inte ses i Stockholm i september så ses vi i Göteborg i november på Swedental, bannemig käraste syrror! Nu skriker båda barnen i kanon så det är bäst jag kryper in under husgrunden tills deras far kommer hem. 😉
Marie Udén håller fanan högt på bl a expeditionen och mässor där STF syns. Här lyfter hon förbundet på hela fem sidor i Plandents tidning.
