Det finns få saker som är så laddat och fyllt av känslor som hur vi gör med våra barn. Tumme eller napp? Hundra åsikter har vi fått sedan jag vrålade ut det första barnet, utan att be om dem. Så nu ska ni bannemig få mina åsikter utan att ni bett om det, hehe!
Vi har nu två tumsugar-barn. Jag var tumsugare. Fick ändå världens underbett, tack tack. Innan jag fick barn hajade jag aldrig grejen med napp. I mina ögon verkade det så märkligt, att direkt stoppa ett främmande föremål i munnen på bebisen, som om den vore född med napp. När växte det behovet in i oss, undrade jag? Alltså, jag insåg ju att det var för att få tyst på barnet, skänka sig själv lite frid, men det kändes ändå avigt hos mig. Nu vill jag att ni förstår att det inte finns något dömande i det jag skriver, var och en gör som en vill, detta är mina känslor och tankar och de har inget med någon annan att göra. Så gå inte och bli kränkta och tröttsamma nu. 😉
När första dottern kom fanns det inte i min värld att använda napp. Jag tänkte knappt tanken, när jag gjorde det så kändes det väldigt onaturligt och främmande. Hon fick suga på mig utan större restriktioner. Vi kände oss fram. Inte ens under den värsta nattliga skrikperioden slog det mig att testa napp. Dels för att jag inte känslomässigt såg syftet (mer än kortsiktigt) och dels de scenarior jag fått från yttervärlden. Det ena är då man hysteriskt får leta napp i säng varenda natt, och till slut har tio nappar i sängen som man får jaga. Det andra är nappar som hela tiden ska med överallt, hålla redas på och absolut inte glömmas. Tyckte det var nog med allt annat man skulle ha med vid avfärd från hemmet. Det tredje är nappar som tappas. På golv och på mark med okänt antal bakterier, sedan in i munnen på förälder (!!!) och vidare in i barnets mun. Där dör jag lite. Förlåt alla som känner sig träffade, men när vi som tandsköterskor vet hur många bakterier vi har i vår mun och att vissa faktiskt förs över till våra barn så blir jag lite kräkig.
Klart jag gillar tummen. Den var en trygg vän i lite för många år när jag var barn. Helt i naturmaterial och alltid till hands. Sen kommer dagen då man ska sluta suga på den lilla totten. När man inte vill att den ska vara där längre, och den alltid är det! Efterhängsen och god. Resonemang förstod jag, det gör nog min dotter med, men i det här fallet är det emotionella så mycket starkare. Jag ser på dotterns framtänder och hör tandhygienistens förmaning förra året. När hon är tre ska hon sluta suga på tummen. Jo, tjena lilla tummelisa!
Med dotter nummer två bändes min nappvägran aningen åt sidan av en väldigt närhetstörstande och skrikvänlig bebis, samtidigt som tvååringen behövde sitt. Försökte läsa saga till skrik, försökte få lite andrum själv. Till slut testade vi med napp, åtminstone vid våra måltider för att få lite frid. Trodde vi, ja! Så vi tragglade med denna napp, utan framgång. Kände mig bara otroligt hemsk och vidrig som ”tvingade” in detta främmande föremål i mitt barns mun medan hon tydligt visade att hon inte ville veta av den. Fy, så många känslor jag gick igenom som sved och brände inombords. Nu har hon precis hittat sin lilla tumme. Vi är lugna. Det får vara så.
Klart jag förstår att napp kan vara en räddare i nöden i vissa situationer, om barnet gillar så bara kör och rädda er själva, det är man värd. Men jag ser också många barn som har napp i munnen mycket mer än min dotter har sin tumme. Tummen kan man inte ta bort, en nackdel när det ska slutas. Men den är himla klurig att ha i munnen när man ska leka, klättra och ha skoj.
Nu vill jag ändå ha era bästa råd för att få en snart treåring att sluta suga!
Kära tandvårdskollegor som jobbar med barn, hur gör man? (Andra också för den delen!) Jag känner mig handfallen, resonera och köpslå räcker inte till. Det enda tips jag inte vill ha är att pensla Stopp & Väx på tummen, det testade jag och min far i samförstånd och det blev väldigt traumatiskt… haha. Ett av barndomens svåra minnen, ni vet. 🙂
