Allmänt

En kick-ass förlossning

Kvinnokroppen har helt sjuka superkrafter och jag kan verkligen säga att jag hade en kick-ass förlossning! När man googlar förlossningsberättelser är det ofta de som inte blev bra, de hemska, som kommer upp först och slår en ansiktet med sin fasa. Jag tycker att det är av största vikt att också sprida BRA upplevelser för att skapa en realistisk balans. För kvinnokroppen kan och den är helt grym om vi låter den!

Förlossning SÄS

Så här peppade var vi när vi parkerat utanför förlossningen på SÄS!

 

Jag födde vår andra lilla flicka på Södra Älvsborgs Sjukhus i Borås (SÄS).

Jag vaknade tre på natten av en misstanke om att vattnet gått och en känsla som gjorde det omöjligt att sova mer. Gick upp i mörkret ensam och möttes av ett yrande snöoväder. När jag ringde mitt förstahandsval för förlossning var vi insnöade och strömlösa. Fesna värkar kom då och då så det var ingen panik. Några goda råd per telefon och info om att de hade fullt och att jag skulle återkomma om ett par timmar. Fick en olustkänsla av beskedet och mitt på dagen ringde jag SÄS istället. Där blev jag direkt inkallad för kontroll då jag misstänkte att vattnet gått. Trygghet! En dryg timmes bilfärd, i töväder som tur var. På SÄS rådde ett fullkomligt lugn.

Det var osäkert om vattnet faktiskt gått så jag ombads gå en promenad för att se om det blev action. Satan i gatan vilken action, så fort jag kom i rörelse satte hemskevärkar igång, hängde på min man genom sjukhuset och var snart tillbaka på avdelningen. Såklart lugnade det sig när jag kom in på förlossningsrummet och kopplades upp för CTG. När det var överstökat blev det bada badkar av och då visste jag att det skulle gå fort. Jag var så lugn och målmedveten. Till skillnad från förra förlossningen, då jag krampaktigt höll mig fast i min man och badkarskanten vid varje värk, lät jag kroppen bara flyta fritt och andades in lugnt och brummade ut luften djupt nerifrån. Hela tiden lyssnade jag på den musik jag helst dansar till. Mellan värkarna småpratade jag med min man och barnmorskan, under en värk kände jag sådan irritation över att jag var tvungen att fokusera på den och inte kunde vara med och prata, haha.

Inför min första förlossning hade vi inte gått någon profylax-kurs, bara föräldrakursen genom BMM. Där fick vi se en traditionell förlossningsfilm från 80-talet som var lagom skrämmande. En flämtande, skrikande kvinna som krampaktigt klamrade sig fast i ett gåbord. Behöver det vara så? Nej. När vi den gången kom till förlossningen hade jag noll koll på hur jag skulle hantera smärtan och gjorde det mesta fel. Mådde pyton och var stressad. Under graviditeten hade jag känt så starkt att alla kvinnor kan föda barn, klart jag kan. Så klart! Men jag tror smärtan och det snabba förloppet blev en chock. Min man upplevde det som en jättebra förlossning, min upplevelse var kaos. Tänk så olika samma sida av myntet kan te sig. Det jag upplevde som bättre denna gången var att det bara var en barnmorska under hela förlossningen och en undersköterska som pysslade i bakgrunden utan att märkas. Så otroligt lugnt och harmoniskt. Första gången bytte de personal flera gånger och det var både BM, läkare och USK som ”hängde” över mig. Antar det är skillnad när man är förstföderska, men föredrog verkligen den lugnare scenen. Trygghet!

Syster

En lillasyster ser dagens ljus!

 

Inför den här förlossningen har jag mått dåligt psykiskt, varit rädd och inte velat gå i genom det en gång till. Fick hämta upp mig själv rejält och bestämde mig för att få en bra upplevelse. Blev tipsad om kursen ”Föda Utan Rädsla”. Jag och min man gick den (en heldag i grupp, läs mer här) och vid dagens slut hade det bara vänt! Så otroligt, en känsla av ”AHA! Jag KAN!”. Läste den tillhörande boken under sista delen av graviditeten och kände tryggheten i vetskapen om att detta skulle jag fixa galant. Det var som om någon plötsligt satte rätt verktyg i händerna på mig. Under förlossningen kom det så naturligt till mig vilka av dem som passade mig. Jag bara gjorde. Släppte kontrollen och lät kroppen ta över.

Visst fan gjorde det fruktansvärt ont, men inte som sist. Nu var det hanterbart. Och jag hade förståelse för varför det gjorde ont. Det jag tycker var så häftigt var att jag var 100% med på vad som hände i kroppen hela tiden. Det var aldrig kaos. Jag kände exakt när det började närma sig krystvärkar och ringde på barnmorskan. Lyssnade inåt och hela tiden berättade kroppen för mig hur jag skulle göra och vad som hände. Så himla WOW! En enda gång sa BM ”Nu kommer jag snart be dig att INTE trycka på”, men hon behövde aldrig säga något mer. Kroppen talade om det själv och jag bara visste att den här krystvärken ska jag låta passera, sedan vila och låta nästa göra jobbet. Tänkte en snabb tanke ”kommer det verkligen gå?” men det gick så förvånansvärt lätt att bara hänga med. Tycker själv detta är så makalöst fantastiskt! Den enda hjälp jag tog var lustgas och att BM och min man stöttade mina knän, för jag fick sådan hemsk mjölksyra, haha. Sedan stod de bara där och småpratade medan jag födde barn. Det tyckte min man var ganska knäppt, på ett bra sätt!

Under utdrivningsskedet kände jag tydligt var barnet var, hur vi strävade mot samma mål. Smärtan var där, men inte alls lika hemskt brännande som sist. Allt var så mycket lugnare. Så kom hon ut som en delfinunge i hel fosterhinna! Segerhuva brukar man säga, och det betyder tur, hihi. BM torkade henne kvickt och jag fick henne på bröstet tillsammans med alla jävla känslor i världen, en explosion i bröstet och jag både skrattade och grät. Samtidigt berättade BM att jag inte spruckit något, det som är en fasa och som jag gjorde sist så det fick sys. SEGER!!! Detta var min personliga revansch. Så otroligt stolt och nöjd över mig själv, har växt flera decimeter av vetskapen av att det som varit inte behöver styra över det som ska bli och att min kropp är en superhjältekraft!

Det här var en magisk upplevelse, men nu vill jag sluta på topp och bära med mig det så. Till er som gärna säger ”Du har snart glömt och kommer vilja ha fler barn!”, ja smärtan tonar bort efter denna förlossning, men minnet av mina graviditeter och hur de plågat psyket och kroppen är kvar för att rädda mig. Nu ska jag läka min kropp så att jag är stark för min familj och har all kraft att hänge mig åt vårt liv. Jag är så nöjd. Gött när BM säger efteråt att man var så bra på att föda barn att hon önskat att hela hennes elevkår stått där och tittat på ”hur det ska gå till”. Haha, vi ska få skryta och hylla oss själva i sådana här situationer! 🙂

Att känna trygghet är det viktigaste av allt för en bra förlossning. Det var uteslutet för mig att t ex föda på Östra i Göteborg, efter info om att de skickar hem en efter 6h. Inte tryggt. På SÄS var det så självklart att vi skulle få stanna på BB-hotellet, både jag och min man. Det var aldrig någon som ens föreslog annat. Tryggt! Att vi fick komma direkt för kontroll utan omsvep gav också en trygg känsla och bra start. Lugn och ro genom hela vistelsen. Barnmorska och undersköterska som fixade allt så smidigt att man knappt märkte av det.

För den som är intresserad av lite sifferfakta så började mina värkar på riktigt kl 13:00, etablerade värkar kl 17:40, krystvärkar från kl 19:23 och vår lilla flicka slank ut kl 19:53. Ger den här infon för ofta får man höra om förlossningar som tagit si och så många timmar men sällan får man veta om det är från att man åkte in, från när vattnet gick eller när värkarna kom. Ganska svårt att få en realistiskt uppfattning då.

Jag använde lustgas, ingen annan bedövning. Det varma badet hjälpte mig mycket att slappna av och viss smärtlindring. För mig gav det stor lindring när BM tog duschmunstycket och sprutade med kraftig vattenstråle mot buken under värken. Jag hade min man att påminna mig om att andas lugnt och slappna av om jag glömde. I början hjälpte det att han masserade min hand under värken. Min tanke var att inte föda liggandes på rygg, utan att stå på knä i sängen. När tiden väl var inne kändes det fel och jag låg på rygg. Det är ok att byta strategi mitt i, viktigt att komma ihåg att man bestämmer själv!

Och ja, det är stor sannolikhet att man bajsar ner sig under förlossning, helt naturligt och jag sket fullständigt i vad som kom ut bara barnet kom ut sen, haha. När jag kom upp ur badet och hänggungade mot sängkanten under en krystvärk ropade jag ”nu bajsar jag ner mig!!”. Skrattar högt när jag skriver detta, men det är ju faktiskt så det går till. Helt naturligt och inget man inte ska våga prata om! BM och USK har sett det tusen gånger och är så kvicka med att städa bort. 🙂

Systrar

9 fördjävliga månader senare har vi en så här lycklig storasyster och det var SÅ värt det!

You Might Also Like

No Comments

    Kommentera