Hälsa

Gravid och olycklig

Jag har funderat länge och mycket över huruvida jag ska skriva detta inlägget eller ej. Hur privat jag borde vara. För det är inte alltid positivt att lämna ut sig när man blivit lite av en offentlig person. Samtidigt har jag insett hur värdefullt det är för mig att få ta del av andras liknande erfarenheter, och om jag kan ge någon annan det jag själv sökt är det faktiskt värt allt! Känslan av att inte vara ensam, att inte behöva känna sig superkass för hur hjärnan och hormoner trollar med en. Men bara för att jag är öppen här och berättar betyder det inte att jag har lust att prata graviditet och känslor privat eller på jobbet, märk väl! Det är stor skillnad. När vi möts personligen måste jag få välja.

Just nu är jobbet med alla sysslor och samtal som rör prick allt annat än graviditet min fristad, lite av den enda plats då jag mår bra. Ungefär samtidigt som illamåendet avtog i slutet av tredje månaden vidtog gråt, mörka tankar och lustlöshet. Men allt är ju så bra! Jag har en fantastisk man som stöttar mig på alla vis, jag trivs underbart på min arbetsplats, dottern där hemma är mest frisk och glad och graviditeten rullar på. Men inuti har jag sorg. Även om jag förnuftsmässigt förstår att det är hormoner och livsomställning som orsakar så går det inte att resonera med känslorna.

Jag har ingen lust till saker. Gråter gråter gråter. Igår grät jag i fem timmar. Känner mig så olycklig. Min man kommer med kloka råd som jag våldsamt slänger i väggen. Denna enorma känsla av att inte bli förstådd. Kanske borde jag lyssna på honom och kontakta barnmorskan. Då kommer jag bli erbjuden samtalsterapi säkert. Men det vill jag inte för då måste jag vara borta från jobbet och kliniken är helig för mig nu, min oas. Måndagar är riktigt tunga efter att ha gråtit mig igenom helgen. Tänk så utmattad man blir av att gråta, det är inte klokt! Som att tömma hela sig på kraft. Ibland kan det vara bra, men inte nu när det är ständigt.

Det värsta är de uteblivna känslorna för livet som växer inuti mig. Jag kan inte känna något för det, förutom ilska över vad det gör med min kropp. Sedan kommer tanken på om det skulle hända något med barnet… och då skäms jag så fruktansvärt för mina mörka tankar och hela den här tankecirkeln skapar hemsk ångest. När jag satt och grät som värst och funderade på om jag alls ville fortsätta graviditeten skämdes jag så fruktansvärt. Där satt jag, fertil som fan med en bulle i ugnen som var högst planerad, medan andra kämpar för att få barn. Och så kan jag inte glädjas! Då är enda gången jag är glad åt att ha sökt svar på Internet under graviditet. Läste forumtrådar där andra kvinnor beskrev samma känslor. Verkligen TACK till er som delar med er, för man känner sig så vidrigt ensam och åtminstone ville/vågade/ inte jag prata med någon. Men nu är det så här och jag försöker acceptera det lite. Men det är så ledsamt att inte vilja påminnas om att jag är gravid. Jag vill inte ens se bilder på andras småttingar.

Nu ska vi på ultraljud denna veckan och jag hoppas innerligt att det ska kittla rätt synapser i hjärnan när jag får se bevis på livet där inne, och att allt är bra. Oron att det inte ska hjälpa är ganska enorm, men ska försöka kyla ner hjärnan och sikta på mitt lilla delmål. Alltså… hur galet är det inte vad hormoner kan göra med oss? Anledningen varför jag aldrig i livet mer kommer använda hormonella preventivmedel, för mig har det varit depression och personlighetsförändring på recept (läs mer om det här). Sjukt. Räcker ju att gå igenom det under graviditet tycker jag.

Men ni, vi som går igenom detta, vi är ju inte ensamma. Vi bara säger inte hur det är och tror det är fel på oss. Det finns en otrolig skäms-faktor i att inte glöda och njuta av sin graviditet har jag upptäckt. Vi matas med bilden av den vackra gravida kvinnan som stolt visar upp magen med solen skimrande mot huden. Någon lägger en hand på magen och kvinnan ler saligt. Om någon tar på min mage är snarare käftsmällen närmre än ett leende. Visst kan man fråga om man får känna, men många bara TAR. Skulle du tafsa på min mage om jag inte var gravid? Gör för farao inte det nu heller då. Under min förra graviditet var det ok. Men nu är det inte det. Förutsätt inte att någon är lycklig bara för att ett liv växer i magen. Du vet ingenting. Träd varligt fram i hormonland.

Jag hoppas att jag med detta kan få någon mer att känna sig mindre ensam och hopplös. Och att tvätta bort denna dumma skäms-faktor från något som väl är naturligt. Om du är den som lever ihop med en gravid kvinna som mår dåligt, bli inte rädd och dra dig undan. Var där! Det krävs inga under och mirakel, bara din enkla närvaro och ett par armar runt hennes kropp. Även om gråten inte sinar så gör det all skillnad, jag lovar. Man kan inte vandra genom mörker själv och förväntas sätta liv till världen ihop med någon som inte åtminstone gjorde sitt allra bästa för att gå bredvid istället för i ljuset någon annanstans.

Ensam fjäril.

P.S. Man ska självklart prata med sin barnmorska om sådana här känslor, superviktigt! Det finns hjälp att få. Jag är bara vrång och tvär som den värsta sortens envetna get som inte själv gör det. 🙂

Annons

6 Comments

  • Reply
    Mia (bakingbabies.se)
    20 juni, 2017 at 06:18

    Men kram! Det är så många som känner som du. Du är normal! Och du är ju en fantastisk mamma, kommer bli även till bebisen naturligtvis. Oavsett hur du mår eller känner just nu Hoppas du får bra hjälp och stöttning via mödravården!

    • Reply
      Johanna
      27 juni, 2017 at 06:00

      Tack Mia! Alla fina kommentarer hjälper verkligen!! Vad bäst det är med en blogg, ibland blir jag helt förundrad. <3

  • Reply
    Karin
    19 juni, 2017 at 21:34

    Känner igen det där med skämsfaktorn om man inte glöder av lycka och tillfredsställelse. Fast för mig kom det vid förlossningen istället. Envist klamrade jag mig fast vid krampaktiga leenden (fake it til you make it) och försökte övertyga både mig själv och omgivningen att allt var normalt och underbart operfekt fast inuti kände jag mig tom, kall, avskärmad, främmande i mitt eget liv, kärlekslös, glädjelös, fullkomligt värdelös både som fru och mamma.
    När jag väl sökte hjälp, över ett år senare, visade det sig att jag haft pms som nu med en förlossningsdepression blommat ut i pmds. Jag fick medicin som faktiskt hjälper mot hormonstormarna och plötsligt känner jag igen mig själv! Mina känslor är mina egna igen, och äntligen når de in på djupet.
    Det ger en jävla respekt för kraften i hormoner.
    Det jag kan säga är – vänta inte med att söka hjälp! Så mycket kan gå sönder helt i onödan, men framför allt så förtjänar du att anlända till moderskapet pigg och utvilad och redo att ta emot ett nytt barn. Inte utschasad och full med skuldkänslor.

    • Reply
      Johanna
      20 juni, 2017 at 05:40

      Började gråta när jag läste detta, Karin. Tänker att det nog är en hel del som mår såhär och går runt och skäms och känner sig värdelösa. Tänk att det bär emot så mycket att be om hjälp va. Så konstiga vi är med det. Ska höra mig för på UL nu. Två veckors jobb kvar innan semester, ska ”njuta” av dem haha. Ser inte riktigt fram emot semestern, lite rädd för all ”tanke-tid” den för med sig. Jättetack för att du delar med dig Karin, det betyder mycket att höra andras historia!! <3

  • Reply
    Anita Bäckström
    19 juni, 2017 at 20:05

    Vännen, vännen❣️Länge sen jag var gravid själv, men fick barnbarn ca ett år sedan(2:a) för mamman, likadant där o Såå viktigt att du nu får rätt hjälp❣️Så viktigt att du gör det redan nu o inte väntar! Finns speciella Sjuksköterskor/Psyk som har utb på just detta! Känslorna är så starka o dina taggar jättevassa nu, det är okey, verkligen, men gruvligt konstigt för en själv! Kontakta mej om du vill, mail har du nog så får du tel om du vill❤️StorKram

    • Reply
      Johanna
      19 juni, 2017 at 21:06

      Vad du är fin, tusen tack! Ska tänka på dina ord.

Dela gärna med dig av dina tankar med en kommentar!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.