Browsing Tag

tidningen Tandsköterskan

Tillsammans är vi starka

Tillsammans är man mindre ensam

Tillsammans är man mindre ensam

Är titeln på en hjärtevärmande bok av Anna Gavalda. Den dök upp i mitt huvud nu när jag satt och tänkte tillbaka på vår yrkeskonferens i Stockholm. Jag har sedan start varit väldigt ensam i detta yrke, men själv sett till att ändra på det. För ensam är verkligen inte stark. Aldrig någonsin. Det är en lögn vi tutar i oss själva för att ensamheten ska kännas lite drägligare, och för att vi tror att det är tufft att klara sig själv. Eller för att vi är så där svenska och inte vill störa grannen med våra bekymmer. Jag har nog varit väldigt mycket sådan. Men det går faktiskt att ändra sig, om man ser att det ger något bättre.

Tack vare skrivandet och min envishet att inte sitta själv i båten så har jag kommit i kontakt med så många. Även många som anförtrott sig åt mig, berättat hur ensamma de känner sig trots att de, till skillnad från mig, arbetar på kliniker med många kollegor. Känslan av att inte vara en del i gruppen. Den känner jag alldeles för väl igen. Ibland tror jag det är lättare att vara på en liten klinik, där man tvingas vara familj och ständigt se varandra. Då går det inte att låtsas blunda för att någon inte mår bra. Skulle man ändå göra det, ja då är man sannerligen en praktfull fågelskrämma.

Jag var lite nervös när jag åkte ensam till yrkeskonferensen. Skulle det kännas obekvämt? Skulle jag ha någon att prata med? Så positivt överraskad jag blev! Självklart ligger det mycket i min egen inställning. Men blir man inte mött på halva vägen dör samhörighetskänslan så blixtrande fort. Det krävs inte mycket för att se sina kollegor varje dag, men ändå är det så många som mår dåligt i det tysta. Är vi för stressade för att hinna säga hej i korridoren? Känns det för obekvämt att lägga en hand på någons axel? Vet vi med oss långt där inne, men skyggar bakom skulden?

I går såg jag dokumentären The Swedish Theory of Love på SVTPlay, hur strävan efter individualism har gjort oss ensamma här i Sverige. Har vi tappat vår sociala förmåga? Se den. Jag behövde det.

Återigen, TACK tusenfaldigt för utmärkelsen Årets Tandsköterska! Det värmer varje dag och jag känner att det är värt att lägga tid på ord och engagemang. Ord kan tända eld på vad som helst!

 

Nya numret av tidningen Tandsköterskan kom ut idag, med min krönika i vanlig ordning plus en jädra massa annat bra! Liksom bara bra innehåll. 😀 

Johanna Ene Årets tandsköterska 2017

Läsa / Titta Min arbetsvardag Tillsammans är vi starka

Nej jag vill inte bli tandläkare

Som vanligt har jag glädjen att synas i Svenska Tandsköterskeförbundets tidning ”Tandsköterskan”, vars senaste nummer kom ut idag och mina ord löd så här:

Inte sällan får jag frågan om jag ska fortsätta utbilda mig till tandläkare, eller ”åtminstone” tandhygienist. Många gånger är det faktisk inte ens en fråga utan ”så då ska du bli tandläkare eller hygienist sen”.

Nix pix lilla päronpuff, det ska jag inte alls och förmodligen aldrig någonsin! Det är just tandsköterska jag vill vara, jag älskar detta jobbet. Det är ett högst medvetet val från min sida att ha valt den yrkesrollen som inte bär det stora ansvaret. Den utbildningen som inte gav mig ett oöversiktligt studielån. Ett arbete där jag får göra så mycket olika moment varje dag runt om på mottagningen. Att vara den personen som oftast har mest tid och möten med patienterna är vad jag sökt mig till. Kalla det att vilja ha lagom av allt.

Många verkar ha så förutfattade meningar om yrkesval som inte är av den högre inkomstklassen eller den med högst ansedda status. Det är en självklarhet att satsa på stjärnan i toppen av julgranen, men vad de inte tänker på är att det är stjärnan som lättast faller till marken och som har högst och hårdast fall. I mina ögon är det inte värt det. Kanske har det också att göra med att jag aldrig varit särskilt pepp på plugg, trots att jag haft rätt lätt för mig. Jag vill arbeta. Det betyder såklart inte att jag vill arbeta för en struntsumma bara för att jag valt yrket med lägre prislapp. Lön för mödan och lön nog att försörja sig och sin familj! Det är väl den enda aspekten som får en att fundera. Vetskapen att om jag mister min man så kommer varje dag bli en hård strid för mig och dottern att klara det ekonomiskt, om vi alls gör det. Hur många pappor känner igen sig i? Därför ger vi oss inte. För vi vill vara tandsköterskor och få vara jävligt bra på det.

Så vad svarar jag nästa gång någon frågar om jag ska bli tandläkare? ”Nej, jag vill verkligen inte vara personligt ansvarig för dina tänder!” Ibland har vi det faktiskt väldigt bra, kära sköterskekollegor! Man får lov att ha det bra ibland också.

Roligaste numret på länge av flera anledningar, titta vilket gött gäng som hänger på café här:

Tandsköterskor fikar

Och så världens bästa nyhet, tandläkare och föreläsare Karin Sjögren är ny krönikör och kommer hänga med oss i tidningen framöver.

Bättre tandläkarsällskap kan vi inte få, Karin är en trogen ambassadör för oss tandsköterskor och har tidigare bl a skrivit krönikan ”Vem behöver en tandsköterska” på Dental24.se. Den texten ska ni läsa och sprida, kära kollegor. Jag lärde känna Karin i och med att även jag blev bloggare på Dental24, och det är en ynnest. Inte ofta jag tycker om någon så där på första momangen men det gick liksom inte att hjälpa. Karin Sjögren är bäst i test. Hon skriver med sådan värme och träffsäkerhet att man bara måste ta det till sig. Grabba tidningen och läs!

Karin Sjögren i Tandskötersketidningen.

Det var väldans massa bra och intressant läsning detta nummer, heja!

Tidningen Tandsköterskan

Och så måste ni såklart sätta upp den här på bästa plats på kliniken:

Tidningen Tandsköterskan

 

Slutligen vill jag säga TACK till Josefine Bjelkholm, redaktör och projektledare för tidningen, för ett jättefint samarbete. 🙂

 

Du bör hitta tidningen på din klinik. Är du medlem i Svenska tandsköterskeförbundet så får du den direkt hem i brevlådan. Gå till deras hemsida för att bli medlem!

Debatt Tillsammans är vi starka

Skitsnack i sterilen?

Här är mitt senaste bidrag till Tandskötersketidningen som kom ut i förra veckan. Hade helt glömt av att publicera texten även här!

När ska vi lära oss att våga dunka rygg, istället för att fega ur och viska bakom den? Jag har inte bevistat en enda arbetsplats där det inte förekommit skitsnack. Alltså nedsättande ord om en person som inte är närvarande. Ord som vi aldrig hade uttalat direkt till den anklagade, och anklagade är vi allihop. För att vara sena, fula, malliga, snygga, haltande, skalliga, petnoga, populära och helt enkelt väldigt fel. Visst behöver vi få gnälla över chefen sinsemellan, det är inte det jag menar, utan det där infekterande och nedsvärtande som aldrig har något gott med sig. Sådant vi oroar oss över att andra säger om oss, och som vi redan säger om dem. Nu vet ni vad jag snackar om!

Jag tror inte att någon är oskyldig, inte jag heller. Oftast sker det omedvetet och tanklöst. Jag vaknade upp när jag fick bevittna hur en arbetskompis på ett skoningslöst sätt mobbades av så gott som samtliga kollegor. Hon hade ingen aning om vad som sas bakom hennes rygg. Alla elaka kommentarer saknade helt grund, hon var en av dem som hade högst arbetsmoral, alltid var trevlig och gjorde sitt bästa. Jag antar att det var därför.

Några arbetskamrater stod och pratade i korridoren, jag var ny och främmande. Passivt stod jag där och lyssnade på deras samtal om någon som var sjukskriven. Denna någon var en kollega som nu blev omtalad som både det ena och det andra på grund av sin frånvaro. Att stå där och lyssna på ett samtal om hur dålig någon var, som inte var där och kunde försvara sig och som jag förmodligen skulle träffa, gav mig en stark olustkänsla. För det första vill jag gärna bilda mig en alldeles egen uppfattning om nya människor och för det andra, vad skulle de säga om mig om jag råkade bli sjukskriven? För min del sade samtalet mycket mer om dem jag hade framför mig än om den det talades om.

Hur och om skitsnack förekommer på våra arbetsplatser är en känslig fråga att ta upp, men jag tror det är väldigt viktigt att vi vågar vädra den då och då. Varför är det så lätt att släppa iväg några nedsättande ord i skymundan, och mycket svårare att erbjuda sin hand och ett lyssnande öra till personen de berör? Vi människor är konstiga, somliga påstår att vi är flockdjur. Men vi älskar att jaga och slå ner de egna inom flocken.

Läsa / Titta

Nya numret av Tandsköterskan!

I ett par dagar har jag saknat något vettigt att skriva om, nu sitter jag här med flera högst angelägna och aktuella ämnen som bränner i fingrarna! Men jag vill ta en sak i taget, saker och ting tenderar att tappa i värde och bli vattniga om man blandar ihop dem på en gång. Så eftersom jag precis grabbade tag i nyaste numret av vår branschtidning ”Tandsköterskan” tänker jag vifta uppfordrande med den framför era näsor!

Tandskötersketidningen  Tandskötersketidningen

Först och främst STORT GRATTIS TILL ANITA SJULANDER WENNERBERG som utnämndes till ÅRETS TANDSKÖTERSKA under Svenska Tandsköterskeförbundets yrkeskonferens! Jag tycker det är jätteroligt att läsa de otroligt fina motiveringarna hon fått och dessutom en så härlig bild på henne i tidningen. Det är gött när vi lyfter fram varandra! 😀

 Sedan vill jag puffa för debattartikeln där Kenneth Bergdahl, ortodontist, övertandläkare och senior advicer, nästan smäller av. Riktigt bra skrivet om en förlegad syn på oss tandsköterskor, pekpinnen på rätt ställen och att det ju aldrig finns pengar till att öka våra löner. Fint med någon som står upp för andra istället för att luta sig tillbaka och vara nöjd med sitt eget.

Jag säger inte mer än så, nu ska jag fortsätta läsa och gör så ni med. Tidningen hittar ni på er arbetsplats, eller i brevlådan hos alla tandsköterskor som är medlemmar i STF.

(Imorgon är det dags för mig att besöka kirurgen för att plocka ut min ena visdomstand, äntligen! Hoppas att jag kan få ta lite bilder så att jag har något riktigt äckligt att visa er imorgon kväll, haha.)

Min arbetsvardag Tillsammans är vi starka

Jag är nyfiken på mer, på er!

(Följande text går att läsa i senaste numret av Tandsköterskeförbundets tidning ”Tandsköterskan”.)

Alla arbetskonstellationer har sina för- och nackdelar. Som jag arbetar nu, bara jag och chefen, trivs jag jättebra. Som självständig och lite egensinnig till personen passar det mig. Dock börjar jag se vilka luckor som endast kan fyllas av andra människor i ens arbete.

Ensam på bygget får jag arrangera lådor och skåp efter eget behag och har full koll på läget, då ingen annan rör i grytan. Ordning och reda, effektivitet genom rätt placering på hyllan. Jag tror mig ha det, men hur ska jag veta när ingen utmanar mig? Att på morgonen kunna säga ”Hej, ska vi jämföra lådor idag och se vem som dukar fram snabbast?”. Tvivlar på att sådana kapplöpningar förekommer, men ni förstår nog vad jag menar.

Nyligen var jag på mitt första fackliga möte. Det var så roligt att träffa andra sköterskor, fråga hur de jobbar och vad de tycker om sin arbetssituation. Att dela erfarenheter med varandra får en att växa och utvecklas. Visst går det på egen hand också, men jag tror att du lätt hamnar flera steg bakom. Tillsammans kan man pussla i varandras tillkortakommanden och blåsa eld i varandras tillgångar så att de får liv och växer. Men gör ni det, ni som har kollegor runt er?

Facebook må vara en härd av nonsens, men för att knyta an till andra inom sin yrkeskår är det kanon. Det finns flera grupper att gå med i där man kan diskutera och dela information, till exempel gruppen Tandsköterskor i Sverige. Min gamla tandsköterskeklass har en egen grupp sedan studietiden. Tyvärr är där rätt så tyst, vart tog ni vägen? (Det undrade jag även på Unionens möte där uppslutningen var minimal, och som handlade om något så viktigt som vår lön.)

Åka på kurs. Det ska jag göra i höst, och hoppas få möta andra fina sköterskor och få höra om hur det styrs och ställs på deras tandvårdsskutor. Jag har aldrig varit på kurs innan så vet inte vad jag kan förvänta mig, utöver föreläsningarna. Hoppas få utbyta tankar om vår vardag, hur man handskas med patientkontakterna som kan vara både härliga och besvärliga, höra andras historier från yrket, känna samhörighet och le åt misstag man alla någon gång gjort. Än har jag inte varit ute i verkligheten så länge och jag är nyfiken på mer, på er!

1425629_727054280656136_807840724_n

Min arbetsvardag Studera till tandsköterska

Efter utbildning kommer verkligheten

Dagen då jag var både ny på jobbet och ny i yrket glömmer jag inte. Det var så nervöst och sömnlösheten bet mig i ögonlocken under natten. Jag kan nog verka tuff, men där gick en liten kyckling iväg till sin första arbetsdag.

Min chef sa: ”Nu har du lärt dig teorin, och fått ett papper på att du får börja lära dig yrket på riktigt”. Han poängterade att jag inte behövde känna press, jag skulle få komma in i yrket lugnt och sansat. Vår hygienist var en klippa att jobba med. Med lång erfarenhet och ett stort tålamod som aldrig sinade, trots de hundratals gånger jag ropade på hjälp.

Några av de svårare sakerna att lära in var borrlådan, vad som skulle fram vid större behandlingar, röra och blanda till material (jag kämpade så att fingrarna fick träningsvärk) och ha kontroll över tidboken! Jag lärde mig mycket av att jag fick ställa i ordning mitt behandlingsrum. Vi har två rum varav det ena var knapphändigt utrustat. Jag for runt som en liten höna mellan skåp och lådor, försökte lista ut vad som var viktigt och vad som var vad. Riktigt kul!

Så kommer delen du inte kan ha en kursbok för. Mötet med patienter. Hur många rollspelssessioner man än har i klassrummet kan de aldrig mäta sig med verkligheten. Jag tänkte mycket på hur patienterna skulle reagera på mig som ny, och hur jag skulle bemöta dem. Min chef rådde mig att vara mig själv. Det och lyhördhet har jag försökt kombinera. I början tyckte jag det var svårt att småprata med patienterna under behandlingen då vi inte alls kände varandra, och mitt huvud var så upptaget med att lära in nytt och minnas alla sysslor. Allt eftersom snappade jag upp vad patienterna jobbade med och kanske något intresse de hade, som vi kunde prata om. Och man måste nog våga göra bort sig lite ibland, visst har en vild groda hoppat ur munnen på mig men det har bara lett till skratt.

Utbildningen lär oss bara en bråkdel, förbereder oss för att lära vidare ute i verkligheten. För mig fungerar det sättet bäst. Det förutsätter dock att man får bra handledning, och kollegor som själva minns hur det var att vara nykläckt. Jag är verkligen nöjd med mitt yrkesval, som absolut inte var självklart. Nej, jag skulle ju jobba med hästar, sedan med media och journalistik. Det blir sällan som man tänkt sig och det gillar jag idag!

(Detta blogginlägg finns även att läsa i Tandsköterskeförbundets egen tidning ”Tandsköterskan”, nr 3 2013. Där har jag fått den stora äran att synas!)
😀

Studera till tandsköterska Tillsammans är vi starka

Gå med i Tandsköterskeförbundet

Svetf.se

Jag har sagt det förut och det tåls att upprepas. Igen. Och igen och igen och igen. Och förmodligen fortsättningsvis i framtiden fler gånger:
Det är viktigt att arbeta tillsammans, känna gemenskap och yrkesstolthet, för att förbättra situationen och villkoren för oss alla inom yrkeskåren! Därför finns ett förbund, vilket vi bör uppskatta och stödja genom vårt medlemskap.

Att bli medlem är superlätt, klicka här!

Som medlem får du t ex:

  • Tidningen ”Tandsköterskan” 5 gånger/år.
  • Rabatt på kurser och utbildningar.
  • Möjlighet att påverka yrkesutbildningen.
  • Vara med och påverka: ”När det fattas beslut om tandvårdsyrket eller munhälsa i allmänhet på regional eller nationell nivå blir vårt Svenska Tandsköterskeförbundet som yrkesförbund alltid tillfrågad innan beslut fattas. Om du är medlem, så har du möjligheten att tycka till och påverka tandvården i Sverige.”
  • Kostnadsfri hjälp från etiska nämnden.

STUDERANDE?
Jag gick med i SVETF redan i början av min utbildning. Det visade sig vara jättebra då jag genom deras tidning fick en inblick i branschen medan jag studerade. Det kunde också ge kött till hemtentor och bjuda på extra förståelse för sådant man läste om på kurserna. Dessutom stärker du kraften hos förbundet och bygger på så vis för din egen framtid som tandsköterska. 🙂

(Nej, jag har inte blivit mutad med någon årsförbrukning av fluor-skölj för att skriva detta, det gick liksom av sig självt helt på eget bevåg. Jag kan ju också vara intresserad av min yrkesmässiga framtid. Hoppla!)