Medarbetarundersökning för vems skull?
Medarbetarundersökning låter som något vettigt som bör förekomma på arbetsplatsen, javisst. Men för vem gör vi den, egentligen?
Anonymitet utlovas alltid. Ofta anlitas ett externt företag för ändamålet. Men då jag ska besvara frågor om min närmsta chef, som omnämns med namn, slutar anonymiteten. Som enda anställd på min lilla arbetsplats är det ju ganska solklart vem som svarat.
Hur besvarar vi frågor om vad vi tycker om personer som vi aldrig mött, haft samröre med eller kanske inte ens känner till? Inom stora koncerner anses högt uppsatta nyckelpersoner vara viktiga för oss, men nere i verkligheten bland patienter och full rulle finns inte tid för dessa. Har de tid för oss? Jag kan slå i en liten spik på att de inte vet vilka vi är och vad vi faktiskt gör, vi som är nycklarna till att de har sina jobb.
Vad säger egentligen ett litet kryss mellan 10-0? Nästan ingenting alls om jag inte ens får möjlighet att skriva en kommentar till mitt svar.
Nu kanske man kan tro att jag inte vill svara på undersökningen för att jag inte vågar säga vad jag tycker. Så är inte fallet, det borde den här bloggen ha understrukit redan. Men jag förstår inte varför jag ska svara på frågor om min närmsta chef till någon i en annan stad som jag inte har en aning om vem det är och som absolut inte känner mig. Jag funderar istället på att skriva ut undersökningen, fylla i och lämna till min chef direkt. Är det någon som ska veta vad jag tycker så är det han.
Om en fråga handlar om hur bra jag tycker att HR-avdelningen sköter sig och jag kryssar en tvåa, vad säger den skruttiga lilla tvåan till svarsmottagaren mer än att jag nog är lite grinigt missnöjd? Inte ett jota! För hur kan man förbättra något om man inte frågar VAD som orsakar ett så hiskeligt lågt poäng?! Men det är sant, att man måste göra medarbetarundersökningar. Måste man så måste man men ingen säger att man måste få ut något vettigt av det.
Alla dessa skrivbordsprodukter för att höja skenet av KVALITET!
