Och så blev det så här

Så… sitter jag här hemma. Inte på jobbet. Ingenstans.
I höstas tänkte jag kaxigt för mig själv; jag kommer ju aldrig bli utbränd för jag vet hur man undviker det. Samtidigt stod jag mitt i min egen mentala brand och det tog ett par månader till innan jag över huvud taget kunde se den. Nu får jag sådan fruktansvärd stress och ångest bara av att skriva det.

Just nu känns precis allt som press och krav, oavsett om det egentligen är det eller inte. Bara tanken på att skriva en bra, sökoptimerad rubrik till det här inlägget fick mig att vilja kräkas och radera hela den här dumma jävla bloggen. Helt ärligt. Det enda jag vill just nu är att få bara skriva, det jag älskade så mycket en gång långt där borta i dåtiden. Då när så mycket var roligt. Det är först nu när jag blivit sjukskriven som jag reflekterat över hur det blev så här… som jag insett att under ca 3 år så har jag sakta slutat med allt som jag brinner för och tycker är roligt. Det som blivit kvar är jobb samt rodda familj och hushåll. Plikterna. Hör ni hur det ordet låter…. ”plikter”. Hårt och strikt, som när någon snärtar med en piska eller en pekpinne. Vi kan inte leva med endast känslan av plikter. Vi är inte maskiner.

Under de senaste åren har mina måndagar också sakta sakta transformerats från den dag då jag jobbar kreativt i mitt eget företag till att vara den dag då jag desperat kräver att få vara ensam hemma med ett behov av tystnad och ork för ingenting.
Jag tog med systemkameran ut förra veckan, den vägde så tungt av prestation att jag gav upp. När jag skriver i min älskade blogg nu har jag hjärtklappning. Hur blev det så här?

Jag kan se i backspegeln hur flera saker har puttat mig mot det här. Saker som har behövts hanteras praktiskt, mentalt. Även att det är en mix av privatliv och arbete. Och den ständiga egna inre rösten som viskar saker som ”Du behöver bara anstränga dig lite mer”, ”Skärp dig!” och ”Om jag tar bort det här och det här (som jag brinner för) så kanske jag inte känner mig så trött”…

Det blir så himla fel när man tror att det blir bättre av att ta bort det som gav en energi och livsglädje. Det behöver vara balans -> Plikt – Roligt – Vila. Men det är såklart inte bara att den balansen är bruten som är orsak.

Jag har försökt att införa nya vanor, men meditationen i skogen blev något helt annat än jag tänkt. Jag promenerade ut i skogen en förmiddag och visste en fin plats där jag skulle sätta mig och lyssna på en guidad meditation. Jag kommer fram till den lilla bergsknallen, ska precis ta på mig hörlurar när det rasslar till i buskarna. Ut rusar en enorm vildsvinsgalt! Den får syn på mig, stannar upp och har verkligen inte bråttom iväg. Jag är inte rädd av mig som person, men herrejädrar vilket stresspåslag jag fick, tog mig i panik tillbaka till stigen men där befann jag mig i en korsning och fullständigt frös, kunde inte ta ett enda beslut. Då ringer mobilen, det är min kusin och hon får panikskrik i örat stackaren, haha! Stigen tillbaka korsade den riktning vildsvinet hade varit på väg åt. Men med kusin i örat och panik i stegen tog jag mig tillbaka hem. Ja, det blev inte riktigt någon mindfullness kan man säga. Hahahaha!

Vildsvinet får avsluta texten. Och jag har bestämt att inte skriva ut att jag kommer skriva det eller det inlägget härnäst, för det ökar bara på min egen kravlista. Det får bli som det blir för det blir det ju ändå.