Browsing Category

Allmänt

Allmänt Lön/Ekonomi

Nyckeln är alltid du

När jag talade på konferensen Tandsköterskan i Fokus fick jag en fråga om vad man ska säga för att påverka lönen som nyutexaminerad tandsköterska på lönesamtal. Jag svarade att du ska tänka igenom vad du är verkligt bra på, prick allt. Även sådant som inte rör tandvård, men som möjligtvis kan komma till nytta.

Men det räcker inte att göra den listan. Du måste känna att det är sant. Verkligen k ä n n a. För vem ska tro på dig om du inte tror på dig själv?

Jag är fullt övertygad om att nyckeln till framgång är det ingen annan som har, den bär vi inom oss och det är helt och hållet vårt eget ansvar att förvalta över den.

FÖR VI KAN. DU OCH JAG.

Det är inte en självklarhet att kunna trolla fram den där nyckeln, känna tron på sig själv och köra. Jag har kämpat med det och funderat över den saken så länge jag kan minnas. Det tog till vuxna år innan jag inte bara sa ”jag kan detta” utan också kände det inifrån. Kan jag komma dit så kan du också, för jag är då ingen underlig uggla (eh eller jo?) med specialattacker som flyger i natten.

Nyckeln är alltid du

Det är DU.

 

”Men jag känner mig så osäker, jag kan inte tillräckligt.” Jag hör det ofta. Jag blir ledsen, och lite arg. Du har rätt att känna precis som du gör, men du har även en skyldighet gentemot dig själv att rota fram den där sabla nyckeln och låsa upp din tro på dig själv! Det kanske tar tid, det kan vara ett berg att bestiga, men är det inte värt det?
Om inte så är det dags att lägga ner, sluta be om högre lön, sluta klaga och acceptera dödläget.

Det är helt OK att be om pepp. Be om råd, vägledning och en knuff i rätt riktning så att hjärnan kan börja snirkla sig fram på rätt väg.
Det är inte OK att skylla på andra, släppa ansvaret för sin egen lycka och säga att du inte kan. Det är att ge upp. Sådan sysslar vi tandsköterskor inte med!

PEPPA VARANDRA. DET TJÄNAR VI ALLA PÅ.

Här kommer några tips på sådant jag finner peppande, stärkande och inspirerande:

Vilket är ditt bästa tips för att stärka självförtroendet inför något där du känner osäkerhet?

 

Allmänt

En vanlig tisdag

Jag brukar ha väldigt ämnesinriktade inlägg, men nu blir det en inblick i helt vanlig himla vardag! Tisdag är det.

Jag har nöjet att njuta av bra nätter med barn som sover i sina sängar nu mer. Så livet som föräldraledig med treåring och 9-månaders är ofta bra. Sömn är ju den magiska nyckeln. Men så idag har jag ett spännande möte på en tandvårdsklinik, tänkte mycket på det igår kväll och var i vanlig ordning omåttligt uppskruvad. No sleep for me. Somnar mitt i natten. Väcks ca halvtimmen senare och strax finner jag mig som en korv mellan två barn i sängen. En mardrömsorolig stor och en asglad bebis. Tvingade oss alla till en timmes försovning och gick upp som en furir till fronten. ÄT frukost! TA PÅ kläder! KISSA! GAPA (borstar tänder)! AVMARSCH, alle man UT! Eftersom jag ändå hann dricka kaffe var jag glad och trevlig när vi kom till förskolan. Fast det blir man där, ändå. Dock dumt att chansa.

Hemma efter lämningen behövde jag svara på mail och kolla exakt hur tomt bankkontot var. Föräldraledighets eko-ko-ko-ko var det där. Under tiden sitter bebis och tuggar i sig sidor ur en gammal bok. Litteratur är ju bra, förkovra dig bäst du kan lilla vän! Dricker micrat kaffe medans jag tänker på att min mage inte mår bra och jag måste verkligen ta tag i att ändra kosten. Mmm gammalt kaffe. Matar och lägger bebis. Hittar mitt kalla kaffe med en fluga i. Svär och häller ut det. Matar mig själv med överbliven korvstroganoff. Tänker på magen som gör ont. Skriver handlingslista med andra saker än korv.

Så fort jag har en stund över från barnen är det skriva och allt annat kring blogg, föreläsande, foto och engagemang som ska göras. Jag älskar det! Allt det kreativa. Men samtidigt är det en press att hinna i de små luckorna som blir. Det är en känslomässig bergochdalbana från stark eufori till stress och ångest. Funderar mycket över framtiden nu. Vad är viktigt? Vad får det kosta i både tid, energi och pengar? Jag gillar utmaningen trots allt.

Nu har jag skrivit en lång lista med viktiga frågor att ställa på anställningsintervju. Köp inte grisen i säcken, den kan vara otämjd eller redan död. Tack för alla bra tips på frågor ni kommit med, älskar våran Facebook-grupp! Vi är så himla grymma tillsammans. 🙂 Sitter också just nu och snickrar på ett Facebook-event inför Swedental, där ska info finnas om alla bra montrar för oss tandsköterskor och var hur när vi kan sammanstråla om vi önskar. Jag kommer hänga där i dagarna tre och det vore såklart otroligt roligt att få heja på så många som möjligt.

När bebis vaknar måste jag kissa och hon sitter bredvid och gallskriker. Såklart fruktansvärt med mammor som måste släppa taget om en och kissa. Sedan sorterar vi barnkläder.

Vi ärver och får mycket vilket är otroligt tacksamt men gör att vi själva sällan väljer kläder. Väljer dock bort en del. T ex alla kläder med budskap om utseende och hur man ska vara. Bara genom att gå igenom alla dessa flickkläder har jag lärt mig att man ska vara ”beautiful girl”, cute, precious, sweetest thing, princess och så ska man le. Smile! Pojkkläderna saknar dessa uppmaningar. Fast ja, de ska vara superhjältar istället och det är väl ta mig tusan rätt himla ouppnåeligt. En annan notering jag gjort är att många byxor gjorda för flickor har detaljer på rumpan, allt från en utstående volang till katter och smileys. Ser aldrig detta på pojkbyxor. Drar slutsatsen att vi tidigt ska lära oss att uppskatta en flickas bakdel, eller vad fan är meningen?! Det är svårt att någonsin få en förändring för jämställdhet överlag om vi redan från spädbarnsålder stämplar våra döttrar till att vara söta prinsessor med behagfulla bakdelar. Oskyldigt tycker några, men jag säger att det börjar redan där och då. Det är vi vuxna som väljer åt dem.

Ja, det är sådant jag ofta tänker på väldigt vanliga vardagar medan jag sniffar bebisnacke och bygger med lego. Eller som just nu, blir nersnorad av jättegrinig bebis som gnuggar in tårar och snor mot min bröstkorg. Hoppas jag hinner tvätta mig lite innan mötet i eftermiddag. Hoppas jag hinner fixa någon annan mat än korv. Jag och äldsta barnet ska skörda malva-frön idag om det inte är för fuktigt. Sedan ska vi göra fröpåsar av gamla böcker och lägga på bytarbordet under förskolans skördefest. Det är planen åtminstone, sedan får man se hur det går haha.

Malva

Vår Malva tidigare i somras.

 

Allmänt

Så du vill gräva i andras munnar?

Det finns några saker som tandsköterskan inte vill höra på festen eller middagen, men tyvärr oftast hamnar i konversation om ändå. Jag tror det kan gälla för de flesta inom tandvården. Ibland är det bättre att hålla tyst om sitt yrke för så kul är det inte att snurra champagneglaset i takt till tirader om dåliga tandläkare, dyra räkningar, påstådda felbehandlingar och hur äckligt det måste vara att jobba med att gräva i folks munnar.

Så vad gör vi? Dödar diskussionen snabbt, eller ger råd och skickar faktura efter rådande timarvode?

”Så du vill gräva i andra människors munnar?”

Jag fick ett mail från en läsare som pluggar till tandsköterska och ofta får höra ”Så du vill gräva i andra människors munnar?”, och tycker att det låter negativt och nedvärderande. Hur kontrar man?

Jag svarar: ”Ja det vill jag! Det är sjukt intressant med munhälsa och tänder. Och jag får jobba med något meningsfullt varje dag. Det känns skitbra.”
Säg det med stolthet! Och med glädje, kaxighet, självklarhet. Sedan är du ganska klar med det samtalet tycker jag.

Verkligen vanlig reaktion från omvärlden det där. Dock har jag aldrig tagit sådant på så stort allvar. Jag har tänkt att jag själv hade reagerat på liknande sätt gällande folk som jobbar med fötter. Lägg inte några känslor eller vikt i de kommentarerna. Människor är i allmänhet korta i tanken och häver ur sig saker baserat på sina egna direkta känslor utan att tänka efter. För att de kanske är tandvårdsrädda, eller precis som att jag tycker att fötter är lite vidriga så tycker de att munnen är det. Jag kan nästan lova att i de flesta fall har kommentaren inget med varesig dig eller ditt yrkesval att göra, utan snarare dem själva. För de vet med sig att de aldrig hade pallat ditt jobb. Hatten av för dig!

”Tror du verkligen jag måste gå till tandläkaren med det här (gapar, pekar)?”

Folk som i diverse sociala sammanhang vill ha dina expertutlåtanden, helst med tillhörande svar som intygar att de visst inte behöver gå till tandläkaren.

Jag svarar: ”Jag jobbar inte nu. Ring din tandläkare på måndag.” Använder demonstrativt min bordsdryck som munskölj.

”Min tandläkare lurar mig på pengar!”

Det här samtalsämnet är jag personligen så less på att jag vill kräkas. Var jag än befinner mig så är det då någon som ska vifta förfärat med sina tandläkarräkningar och uppfodrande fråga mig ”Det här kan väl ÄNDÅ inte STÄMMA?!”. Joho då det stämmer säkert helt förträffligt bra, vill jag svara.

Senast svarade jag: ”För mig låter det rimligt. Ungefär där ligger vår taxa också. Tandvård är dyrt. Men vill du veta varför din tandläkare debiterat som den gjort och vad åtgärdskoderna innebär i din behandling ska du fråga tandläkaren nästa gång. Jag kan inte svara på det. Din tandläkare kan.” Uppmaningen om att fråga berörd tandläkare upprepade jag ca tre gånger. Personen ville verkligen inte ha det svaret.

Så är det oftast. Människor vill beklaga sig och förfasa sig, få sympati och stöd i sitt jämmer. Sanningen är att det så gott som alltid är personer som faktiskt har möjlighet att lägga undan en liten slant varje månad för att ha råd med tandläkaren. De har även råd med service av sin bil, gå till frisör några gånger per år och gå ut och ta ett par öl. Visst ska vård inte vara en klassfråga, det är jag den första att skriva under på! Men nu är läget dyr tandvård och jag är förbannat trött på gnäll från folk som har råd och fjäskar medlidande. Lägg av, det är pinsamt.

”Tandläkaren vill rotfylla min tand men jag VET att det inte behövs.”

Patienten som Googlar allt och alltid vet mer än tandläkaren. Snälla, diskutera inte med dessa personer på din fritid. De äter din energi och dödar din arbetsglädje. Du kommer heller antagligen aldrig övertyga dem om att deras tandläkare kan något.

Möjligen hade jag svarat: Tråkigt att din tandläkare kan så lite. Du verkar kunna mycket, varför inte bli tandläkare? Utbildningen borde gå lätt för dig, du kan ju Google!

Jag råder gärna de som vill ha rådet.

Jag ger hemskt gärna mina nära och kära råd.

Eller främlingar som jag känner faktiskt önskar ett ärligt råd och uppskattar tiden och svaren jag ger. Men flertalet jag möter vill inte ha raka svar. De vill prata av sig, beklaga sig inför någon som nickar instämmande. Den personen är inte jag.

Hoppas ni har en pirrigt härlig sommar alla goa tandvårdare! 😀