Browsing Category

Hälsa

Barntandvård Hälsa

Barnkalas utan raffinerat socker

I helgen firade vi två år med vårt älskade energiknippe till dotter. Visst har hon fått smaka sötsaker på andras barnkalas i vår, men för den sakens skull måste inte vi själva välja att ha det så. Hon är fortfarande så liten och vet inte vad godis är och har knappast behov av sockerfyllda bakverk. Nu pratar jag om vitt raffinerat socker, alltså inte socker som finns naturligt i frukt och bär. Vi har inte börjat med riktiga barnkalas än, utan det är familjekalas. Men jag ser absolut att vi fortsätter på detta spår även kommande år.

Först bjöd vi på korv med bröd för att magen inte ska skrika hysteriskt när det kommer till efterrätt. Man kan lättpiffa till denna enkla rätt, ställ fram skålar med olika tillbehör. Vi hade:

Klippt färsk persilja
Rostad lök
solrosfrön som jag rostat i olivolja och salt i en stekpanna
Grov senap och lyxkryddad tomatpurré

Det sista ett bra alternativ till ketchup som brukar vara fullproppad med socker. Både dottern och de vuxna tyckte maten var kanon.

Till efterrätt serverade vi fruktsallad med en halv pressad lime över. Till den fanns också olika tillbehör i skålar:

Riven kokos
Torkad hackad frukt
Riven 70% choklad
Vispgrädde, löst vispad

Allt gick åt! Dottern åt två stora portioner, och det känns bra att kunna låta henne göra det utan att skapa världens sockerrus med efterföljande koma.
Till kaffet hade jag gjort dadelbollar, chokladbollar fast utan socker och smör. Smakar knasigt likt vanliga chokladbollar och är faktiskt jättegoda! Det kluriga kan väl vara att hitta dadelpasta om man bor på en mindre ort. Jag lyckades hitta en enda pytteliten utländsk butik i Alingsås som hade det. Jag såg nog förvirrad ut för den omtänksamme butiksinnehavaren öppnade paketet och såg noga till att det var rätt produkt för mig. Älskar sådan service, det gjorde liksom min dag! Okej, så här kommer receptet:

Ingredienser dadelbollar

Dadelbollar

Ca 200 g dadelpasta (smaka dig fram)
1 1/2 dl kokosolja
3 msk kakao
1 nypa salt
4-5 dl havregryn
2-3 msk starkt kaffe
Kokos att rulla i

Det enklaste är om kokosoljan redan har lite över rumstemperatur, så att den är mer åt kladd/rinnhållet. Börja med att blanda kokosolja, kakao och salt. 
Lägg i dadelpastan i mindre bitar och sedan havregrynen 1 dl i taget. Häll på kaffet. Ha inte i all havregryn medsamma för det blir skitjobbigt att få ihop smeten! Du kan säkert stå och stånka med en träslev, men jag råder dig att kladda ner dig med de bästa redskap du har; dina händer. Då får du en jämn, skön smet i rask takt. När du är nöjd med smak och konsistens rullar du bollar och stoppar lite för mycket smet i din och kalasbarnets munnar! Om nom nom!

Dryck då?
Vår dotter har inget emot att dricka vatten, eller mjölk. Det är det hon känner till och är så nöjd så med det. Vill man piffa så ställ fram karaffer med vatten med t ex mynta, lime, apelsin eller bär i.

Fiskedamm?
När vi börjar med barnkalas blir det små leksaker i påsarna. Kanske klistermärken, såpbubblor, låtsastattueringar, pyssel…. Varför godis ens?

Men stopp hallå, tårta!?
Vi har hoppat över tårtan än så länge. Har hittat lite spännande länkar där andra tipsar om alternativa tårtor här:

Kostdoktorn – barnkalas utan tillsatt socker (Melontårta)
Minimat – Sockerfri tårta till 1-årskalas
Tidningen Hembakat – Smakrik jordgubbstårta utan tillsatt vitt socker
Ekoista – Sockerfri tårta för de allra minsta

Jag gillar när det är enkelt, och detta var verkligen lätt som en plätt. Man behöver verkligen inte ta sig vatten över huvudet bara för att man vill utesluta vitt socker. Snarare blir det ett lugnare kalas. Oftast är det vi vuxna som har ett galet stort fokus på socker, det märkte jag allra mest på mig själv när jag gick och letade i skåpen efter kakor och godis när kalaset var slut, haha!!! Det var JAG som höll på att bli galen när det bara fanns dadelbollar och 70% choklad kvar på kvällen, inte dottern. Vi vuxna lär barnen vad de ska tycka om och skapa behov för, det är inget medfött. Det sista jag vill är att föra över mitt sockerberoende på mitt barn, för där är jag en knarkare av stora mått! Oavsett vad man har för beroenden ska inte ens barn behöva lida för det.

Ibland hör jag föräldrar som klagar på att barnen bara vill ha läsk och godis, sedan kryper det fram att det egentligen inte alls är barnen, utan de själva som inte kan stå emot. Träffade en mamma till en patient för många år sedan, sonen som var i början av tonåren hade redan fått tänderna förstörda av Coca Cola. Tandvårdspersonalen slet sitt hår för att få honom sluta med colan, när de sedan samtalade med mamman kommer det fram att det var hon som såg till att det alltid finns cola hemma, då hon inte stod ut med att vara utan det. Blev så sjukt ledsen för sonens skull där så ni anar inte.

Hur som helst så hoppas jag att jag kan ge er lite inspiration till andra vägval. Vårt lilla kalas blev hemskt lyckat och hemskt enkelt. Ge gärna fler tips på vad man kan bjuda på för gott!!

Dadelbollar

Dadelbollar

Hälsa

Gravid och olycklig

Jag har funderat länge och mycket över huruvida jag ska skriva detta inlägget eller ej. Hur privat jag borde vara. För det är inte alltid positivt att lämna ut sig när man blivit lite av en offentlig person. Samtidigt har jag insett hur värdefullt det är för mig att få ta del av andras liknande erfarenheter, och om jag kan ge någon annan det jag själv sökt är det faktiskt värt allt! Känslan av att inte vara ensam, att inte behöva känna sig superkass för hur hjärnan och hormoner trollar med en. Men bara för att jag är öppen här och berättar betyder det inte att jag har lust att prata graviditet och känslor privat eller på jobbet, märk väl! Det är stor skillnad. När vi möts personligen måste jag få välja.

Just nu är jobbet med alla sysslor och samtal som rör prick allt annat än graviditet min fristad, lite av den enda plats då jag mår bra. Ungefär samtidigt som illamåendet avtog i slutet av tredje månaden vidtog gråt, mörka tankar och lustlöshet. Men allt är ju så bra! Jag har en fantastisk man som stöttar mig på alla vis, jag trivs underbart på min arbetsplats, dottern där hemma är mest frisk och glad och graviditeten rullar på. Men inuti har jag sorg. Även om jag förnuftsmässigt förstår att det är hormoner och livsomställning som orsakar så går det inte att resonera med känslorna.

Jag har ingen lust till saker. Gråter gråter gråter. Igår grät jag i fem timmar. Känner mig så olycklig. Min man kommer med kloka råd som jag våldsamt slänger i väggen. Denna enorma känsla av att inte bli förstådd. Kanske borde jag lyssna på honom och kontakta barnmorskan. Då kommer jag bli erbjuden samtalsterapi säkert. Men det vill jag inte för då måste jag vara borta från jobbet och kliniken är helig för mig nu, min oas. Måndagar är riktigt tunga efter att ha gråtit mig igenom helgen. Tänk så utmattad man blir av att gråta, det är inte klokt! Som att tömma hela sig på kraft. Ibland kan det vara bra, men inte nu när det är ständigt.

Det värsta är de uteblivna känslorna för livet som växer inuti mig. Jag kan inte känna något för det, förutom ilska över vad det gör med min kropp. Sedan kommer tanken på om det skulle hända något med barnet… och då skäms jag så fruktansvärt för mina mörka tankar och hela den här tankecirkeln skapar hemsk ångest. När jag satt och grät som värst och funderade på om jag alls ville fortsätta graviditeten skämdes jag så fruktansvärt. Där satt jag, fertil som fan med en bulle i ugnen som var högst planerad, medan andra kämpar för att få barn. Och så kan jag inte glädjas! Då är enda gången jag är glad åt att ha sökt svar på Internet under graviditet. Läste forumtrådar där andra kvinnor beskrev samma känslor. Verkligen TACK till er som delar med er, för man känner sig så vidrigt ensam och åtminstone ville/vågade/ inte jag prata med någon. Men nu är det så här och jag försöker acceptera det lite. Men det är så ledsamt att inte vilja påminnas om att jag är gravid. Jag vill inte ens se bilder på andras småttingar.

Nu ska vi på ultraljud denna veckan och jag hoppas innerligt att det ska kittla rätt synapser i hjärnan när jag får se bevis på livet där inne, och att allt är bra. Oron att det inte ska hjälpa är ganska enorm, men ska försöka kyla ner hjärnan och sikta på mitt lilla delmål. Alltså… hur galet är det inte vad hormoner kan göra med oss? Anledningen varför jag aldrig i livet mer kommer använda hormonella preventivmedel, för mig har det varit depression och personlighetsförändring på recept (läs mer om det här). Sjukt. Räcker ju att gå igenom det under graviditet tycker jag.

Men ni, vi som går igenom detta, vi är ju inte ensamma. Vi bara säger inte hur det är och tror det är fel på oss. Det finns en otrolig skäms-faktor i att inte glöda och njuta av sin graviditet har jag upptäckt. Vi matas med bilden av den vackra gravida kvinnan som stolt visar upp magen med solen skimrande mot huden. Någon lägger en hand på magen och kvinnan ler saligt. Om någon tar på min mage är snarare käftsmällen närmre än ett leende. Visst kan man fråga om man får känna, men många bara TAR. Skulle du tafsa på min mage om jag inte var gravid? Gör för farao inte det nu heller då. Under min förra graviditet var det ok. Men nu är det inte det. Förutsätt inte att någon är lycklig bara för att ett liv växer i magen. Du vet ingenting. Träd varligt fram i hormonland.

Jag hoppas att jag med detta kan få någon mer att känna sig mindre ensam och hopplös. Och att tvätta bort denna dumma skäms-faktor från något som väl är naturligt. Om du är den som lever ihop med en gravid kvinna som mår dåligt, bli inte rädd och dra dig undan. Var där! Det krävs inga under och mirakel, bara din enkla närvaro och ett par armar runt hennes kropp. Även om gråten inte sinar så gör det all skillnad, jag lovar. Man kan inte vandra genom mörker själv och förväntas sätta liv till världen ihop med någon som inte åtminstone gjorde sitt allra bästa för att gå bredvid istället för i ljuset någon annanstans.

Ensam fjäril.

P.S. Man ska självklart prata med sin barnmorska om sådana här känslor, superviktigt! Det finns hjälp att få. Jag är bara vrång och tvär som den värsta sortens envetna get som inte själv gör det. 🙂

Allmänt Hälsa

Sommarlyssning om ”renlighetsdilemmat”

Jag älskar Sveriges Radios programserie Kropp & Själ, här är ett gammalt avsnitt om hygien som jag tyckte var väldigt bra och intressant. Det behandlar renlighet både rent allmänt och specifikt. Lort och snusk, hur farligt är det egentligen? Är vi för rena idag, eller rena på fel ställen? Och vad betyder egentligen ordet ”ren”, för vissa har det inte alls med hur noga man tvättar sig att göra. Perfekt att lyssna på från hängmattan för oss i vårdyrken, och prick alla andra också!

 

Hälsa

Bloggtips: Baking Babies

Det må vara utanför tandraden, men eftersom jag vet att många kvinnor läser min blogg och då jag tycker att också män borde skaffa sig lite insikt i vad vi går igenom för att sätta små avkommor till jordelivet, så vill jag tipsa om bloggen Bakingbabies.se som precis gett mig det jag skulle önskat mig för längesedan. Sent omsider hittade jag en blogg med en fysioterapeut som gett sig fan på att lära sig om bäckenbotten och allt annat kvinnorelaterat vid graviditet och förlossning som ofta är höljt i dunkel. Jag vet hur fattigt det är med hjälp och kunskap inom detta område, så mycket som jag letat råd och hjälp både med Google och besök hos sjukgymnaster. Det som finns att tillgå är ofta väldigt få fysiska övningar och grund kunskap.

bakingbabies

Eftersom jag själv sitter här 10 månader efter förlossning med fortsatt värk av foglossning och alldeles för ofta känner tårarna bränna av frustration över att inte komma framåt blev jag helt knäppt emotionell när jag hittade fysioterapeuten Mias blogg igår. En våg av lättnad kom över mig, här finns ju någon som faktiskt förstår och som faktiskt har kunskap, och dessutom kräver MER kunskap! Det kändes som att hitta fram till en okänd vän. Samtidigt blev jag så barnsligt arg över att inte ha hittat hit förr. Bara under kategorin ”Bäckenbotten” finns hela 146 inlägg, hur fantastiskt är inte det?!

”Det gör ont att föda barn.
Du blir förändrad i kroppen av att föda barn.
Gnäll inte.
Knip bara lite så blir det bra.
Knip käft, bara.”

Ur inlägget Bit ihop, knip lite och knip käft som prickar känslan och problematiken med att inte tas på allvar. Vill som en parentes puffa för Mias länkning till bloggen Hej hej vardag och den väldigt talande serierutan i inlägget Bemötandet efter en förlossning!

TACK till dessa kvinnor, bara att få ta del av era bloggar gör att det känns bättre!

Hälsa Min arbetsvardag

Jobb minus sömn tills det smäller

Bra tidningar växer faktiskt på träd, här hittade jag det sprillans nya numret av Tandsköterskeförbundets tidning! Bättre än äpplen? Gömd bland sidorna finns som vanligt min blogg. 😀

Tandskotersketidning2_2016

Jobb minus sömn tills det smäller

Bebis hemma och jag tillbaka på jobbet, redo och taggad till tusen! Efter flytten har resvägen blivit väl lång, men när man vet att man är på rätt plats med rätt människor är vägen ingenting. Det är trots allt på bussen jag har den enda tiden för mig själv. Jobbet är nu en välbehövd paus från det intensiva nya föräldraskapet, jag lever upp och njuter av att vara behövd på ett helt annat sätt. Tillbaka i det kliniska arbetet känner jag också hur inspirationen till min blogg och skrivandet åter strömmar genom mig, för det har ärligt talat inte kommit naturligt under föräldraledigheten.

Det är ett nytt liv. Min chef beskrev det under min graviditet som att gå in i en ny dimension, och nu kan jag förstå vad han menar! Fantastiskt, hisnande och ibland så fullständigt fyllt av krav och frustration att jag måste gå ut ur huset och bara skrika ur mig alla känslor av otillräcklighet. Gråta en stund, och sedan ta upp mitt barn och börja om.

Nyligen satt jag mellan två vänner och åt. Jag pratade om något men kom av mig och förklarade irriterat att jag tappar ord titt som tätt. Nämnde i samma andetag synvillor i periferin och yrsel som kommer och går. Jag vet att jag har lågt blodtryck men… På min ena sida säger vännen att det är sömnbrist. Från min andra sida får jag höra att det var precis de symptomen han hade innan han blev utbränd. Hjärtat slår några snabba hårda slag innan vi kommer fram till att det säkert är helt naturligt under bebistiden. Är det det? Jag vet inte, jag har inte varit här förut och mina vänner har inte barn. Visst är det viktigt att lyssna på sin kropp, men när ska man oroa sig? Ingen talar om hur det känns precis innan, plötsligt har någon bara gått in i väggen. Pang bom. Ska vi inte prata lite mer med varandra, öppna våra hjärtan innan det smäller till? Vad är grejen med att leka martyr och spela superhjälte egentligen, som vi ofta gör. Jag ser varken fina utmärkelser eller härligt tunga påsar med guldpengar delas ut för den sakens skull. Men det är fortfarande en skam i att erkänna sina begränsningar och att inte orka.

Jag ska verkligen prioritera att gå på yogan. Skita i disken och gå ut i skogen. Läsa en bok istället för att uppdatera bloggen. Gå en sväng på stan istället för att åka hem till familjen direkt. Det är helt vansinnigt att jag känner stressknuten dras åt innanför bröstkorgen bara av att tänka så. Vad håller vi på med?

<3

Apropå att ta hand om sig själv och inte minst varandra, ni glömmer väl för allt i lilla livet inte vår alldeles egna picknick om exakt en vecka?! Alla tandsköterskor, såväl studenter som pensionärer, i och runt Göteborg är välkomna att dimpa ner i gräset efter jobbet. All info om detta hittar ni om ni klickar här:
TANDSKÖTERSKORNAS PICKNICK I GÖTEBORG!

<3