Browsing Tag

stress

Allmänt

Listen, I’ve cat bad news

Kommer hem från jobbet kl 17:30. Gör det korta yogapass som bara måste till varenda dag nu om kroppen ska må bra igen, medan dotter står bredvid och skrattar ihjäl sig av åsynen. Fint att kunna roa henne med mina stelbenta försök till hundar och trän etc. Dusch på det i brist på att kunna autoclavera mig. Lura dottern att det är natt och sovdags, laga middag och knö ner i magen, fixa matlådor och annat stök inför en ny lurig dag imorgon. I bakhuvudet surrar två texter som måste bli skrivna. Helst igår. När allt så är färdigstökat och bökat inser jag att jag har 30 min på mig att prestera läsvärda meningar innan jag behöver sova om det ska få sovas någorlunda. Tar fram laptop, gräver fram soffan under allt bråte i min skrivhörna. Tittar på klockan, där gick tre minuter. I can do it!!! Känner den negativa stressens orm rusa genom mig. För mig känns det som en orm av sugande luft som börjar i mellangärdet, rusar genom kroppen upp till huvudet där den väser ur sig all luft och gör mig yr och suddig i tanken. Öppnar textprogrammet och börjar på en kladd. Hur jag än bär mig åt hamnar bokstäverna huller om buller. Hela tiden ett öga på minuterna som försvinner till dåtid. Det funkar inte och det enda jag kan få ur mig är det som upptar den här kvällen och stunden. Och det resulterade i slutändan bara i den här jättelarviga bilden:

root canal cat

Nu skiter jag i den här dagen, godnatt och ajöss!

Hälsa Min arbetsvardag

Jobb minus sömn tills det smäller

Bra tidningar växer faktiskt på träd, här hittade jag det sprillans nya numret av Tandsköterskeförbundets tidning! Bättre än äpplen? Gömd bland sidorna finns som vanligt min blogg. 😀

Tandskotersketidning2_2016

Jobb minus sömn tills det smäller

Bebis hemma och jag tillbaka på jobbet, redo och taggad till tusen! Efter flytten har resvägen blivit väl lång, men när man vet att man är på rätt plats med rätt människor är vägen ingenting. Det är trots allt på bussen jag har den enda tiden för mig själv. Jobbet är nu en välbehövd paus från det intensiva nya föräldraskapet, jag lever upp och njuter av att vara behövd på ett helt annat sätt. Tillbaka i det kliniska arbetet känner jag också hur inspirationen till min blogg och skrivandet åter strömmar genom mig, för det har ärligt talat inte kommit naturligt under föräldraledigheten.

Det är ett nytt liv. Min chef beskrev det under min graviditet som att gå in i en ny dimension, och nu kan jag förstå vad han menar! Fantastiskt, hisnande och ibland så fullständigt fyllt av krav och frustration att jag måste gå ut ur huset och bara skrika ur mig alla känslor av otillräcklighet. Gråta en stund, och sedan ta upp mitt barn och börja om.

Nyligen satt jag mellan två vänner och åt. Jag pratade om något men kom av mig och förklarade irriterat att jag tappar ord titt som tätt. Nämnde i samma andetag synvillor i periferin och yrsel som kommer och går. Jag vet att jag har lågt blodtryck men… På min ena sida säger vännen att det är sömnbrist. Från min andra sida får jag höra att det var precis de symptomen han hade innan han blev utbränd. Hjärtat slår några snabba hårda slag innan vi kommer fram till att det säkert är helt naturligt under bebistiden. Är det det? Jag vet inte, jag har inte varit här förut och mina vänner har inte barn. Visst är det viktigt att lyssna på sin kropp, men när ska man oroa sig? Ingen talar om hur det känns precis innan, plötsligt har någon bara gått in i väggen. Pang bom. Ska vi inte prata lite mer med varandra, öppna våra hjärtan innan det smäller till? Vad är grejen med att leka martyr och spela superhjälte egentligen, som vi ofta gör. Jag ser varken fina utmärkelser eller härligt tunga påsar med guldpengar delas ut för den sakens skull. Men det är fortfarande en skam i att erkänna sina begränsningar och att inte orka.

Jag ska verkligen prioritera att gå på yogan. Skita i disken och gå ut i skogen. Läsa en bok istället för att uppdatera bloggen. Gå en sväng på stan istället för att åka hem till familjen direkt. Det är helt vansinnigt att jag känner stressknuten dras åt innanför bröstkorgen bara av att tänka så. Vad håller vi på med?

<3

Apropå att ta hand om sig själv och inte minst varandra, ni glömmer väl för allt i lilla livet inte vår alldeles egna picknick om exakt en vecka?! Alla tandsköterskor, såväl studenter som pensionärer, i och runt Göteborg är välkomna att dimpa ner i gräset efter jobbet. All info om detta hittar ni om ni klickar här:
TANDSKÖTERSKORNAS PICKNICK I GÖTEBORG!

<3

Allmänt

Motvals-fisken

Sökes: Sömn och energi.
Finnes: Trött och grinig tandsköterska.

Känner mig just nu som en envis liten fisk som simmar motströms i den stora forsen alldeles själv. Jag undrar om det är värt ens energi att så ofta göra det, men jag kan liksom inte låta bli.

Samtidigt rusar alla borden, måsten, att göra emot mig och helgerna, som till precis nyligen endast handlade om att dansa natten lång, känns precis lika inrutade och schemalagda som vardagen. Det susar i huvudet och ofta är de enda som får se mig le patienterna. För de förtjänar allt annat än en grinig sköterska.

Jag skulle läst den där boken och recenserat den. Jag skulle svarat på den där läsarfrågan som kändes himla viktig. Känslan när jag tvingas prioritera bort det jag brinner för är förödande och det känns inte som liv nu. Härda ut härda ut till dagens slut.

Något av det hemskaste är att jag tror att väldigt många känner liknande alldeles för ofta. Jag ser mig omkring och många är så sjuka. Så länge. Eller så allvarligt. Många arbetar ihjäl sig. Många har så mycket allergier. Och är det inte kanske så att hemskt många av oss känner det där huvudsuset oftare och starkare tills vi glömmer vad livet är? Eller är det bara jag, lilla motvallsfisken, som har för mycket huvudsus och inte ser klart just nu.

Jag brukar sällan vara så här personlig, men det var väldigt skönt. Hoppas ni alla får en grymt bra Fredag, ta tillvara på den och varandra!

Allmänt Hälsa

Rushing Woman’s Syndrome

needacrown

Vi tandsköterskor är alla värda kronor av guld! (På huvudet!)

Visst är vi alldeles för ofta dåliga på att uppskatta oss själva och känna oss NÖJDA med det vi uträttar! Särskilt vi kvinnor bindor oss själva till krav på ständig prestation, prestige och viljan att fixa och ordna allt både på arbetsplatsen och i hemmet. Varför? Vem betalar oss för det, för jag ser varken pengar eller uppskattning som befogar  det slitet. Men vi ska passa oss från att skylla på andra, för i slutändan är det människans eget val. Förlåt om jag trampar någon på tårna här för det är inte meningen! Vad jag menar är att t ex har jag en grym man som mer än gärna fixar och donar och låter mig ligga på soffan om jag behöver det, men mitt kontrollbehov plus frustrationen över att inte ha energi gör att jag ändå inte kan släppa taget och koppla av. Det handlar alltså inte om krav som omvärlden ställer på mig utan osynliga krav som jag SJÄLV ställer på MIG. Så jävla dumt men antagligen så förbannat vanligt! Känner ni igen er?

En glödlampa tändes över huvudet igår när jag läste en av mina favoritbloggar (Lemano) som tog upp ”Rushing Woman’s Syndrome”. Uttrycket myntades av Dr Libby Weaver (doktor i näringslära och biokemi) och beskriver kvinnor som lever hektiska liv med oftast för lite sömn och för mycket koffein för att hinna och orka allt de känner att de måste prestera och vara alla till lags. Nu är jag nog inte urtypen av denna kategori men det fanns mycket att ta till sig och lära av texten. Små tankefönster öppnades i mitt huvud och jag kände att detta kan nog fler ha glädje av att ta del av.

Jag vet att texten är lång men LÄS LÄS LÄS för jag lovar att den var värd varje minut! 
Lemano.se – ”Rushing Woman’s Syndrome”

För övrigt skriver kvinnan bakom bloggen Lemano helt fantastiska texter om samhälle och liv är verkligt inspirerande. Barnen förgyller bloggen genom hennes ord. Dessutom gör hon kalasfin annorlunda konst. Jag önskar att personer som hon smittade. 🙂

Min arbetsvardag

Alla eller ingen i tidboken

Något som åtminstone jag har fått uppleva i detta yrke är den bergochdalbanelika arbetsbelastningen. Antingen eller, allt eller inget! Just nu är jag så övertrött att små trollungar dansar charleston i huvudet på mig, så mycket är det att göra om dagarna. Och för bara drygt en månad sedan sparkade trollen grus i tristess istället. I Januari och Februari ville patienterna inte komma. För många berodde det kanske på julens dyrbara konsumtion. Andra kanske hade alldeles för mycket att tänka på inför ett helt nytt år. Jag vet inte… men ekade gjorde det i tidboken, och det är något jag finner väldigt stressande. Man vill ha att göra, och man behöver intäkter. Det är ingenting att hymla om.

Helt plötsligt smäller det till, är det för att krokusen blommar? Tidboken fylls i en rasande fart, och svämmar över titt som tätt. Alla vill komma, och NU ska det ske! Och många har problem. Jag får känslan av att människorna har dragit ut på tandläkarbesöket trots att behov funnits. Det är tråkigt när det blir så, för då blir problemen oftast stora…. och dyra. Men vi är väl sådana många av oss, att vi skjuter problemen på framtiden när det tryter. Trots att vi någonstans är medvetna om riskerna. Eller är ni det? Ibland undrar jag faktiskt hur det ligger till.

Självklart vill man hjälpa alla. Det är ju en stor anledning till mitt yrkesval. Så man gör sitt yttersta för att skapa tid, lösa problem och få hjulen att snurra framåt. Men det är bannemig inte lätt alla gånger. När känslan av att inte räcka till smyger sig på börjar det kännas tungt. Något har jag fått lära mig: om inte DU mår bra så mår inte PATIENTEN bra. Det tror jag stämmer till tusen! I detta jobbet kan man verkligen försöka slå knut på sig för att hjälpa andra, men om man sedan inte kan lösa upp knuten… ja vem har man då hjälpt eller stjälpt?

Vikten av att ibland säga STOPP. För att ge bra vård.

Läsarfrågor Min arbetsvardag Studera till tandsköterska Tillsammans är vi starka

Första läsarbrevet

Plötsligt hade jag ett privat mail i min annars ödsligt tomma inkorg för ”Tandsköterskan”. Det var från en tandsköterskestuderande som efterlyste lite vägledning och råd, vilket jag hemskt gärna ställer upp med så mycket jag kan utefter mina preferenser och erfarenheter. För mig är det lika glädjande att någon skriver ett sådant brev till mig som att få hjälpa någon om jag kan. Jag vet hur otroligt pressat det var under utbildningen och motstridiga tankar kunde krypa in under huden på en. Här följer brevet. Avsändaren förblir anonym.

”Hej!

Under andra terminens praktik har jag fått lite tveksamma tankar om yrket som jag gärna skulle vilja dela med någon som har erfarenhet. Det är skönt att skriva i lugn och ro då jag inte vet om jag får tid över att prata så mycket med min handledare under praktikperioden. Jag skriver lite så gör du som du vill, om du vill svara eller inte. 🙂
 
Apropå tid… jag upplever det väldigt tidspressad att vara tandsköterska med tanke på allt man ska hinna med för att inte förlora tid i tidboken, för ingen vill ju jobba över. Speciellt påtagligt är det när jag själv inte bearbetat bort min stress sedan mitt förra jobb. Jag har fått tillbaka diverse symtom, t ex ont i ryggen och känner allmän stress när jag ska assistera och kring allt jag ska ta in (har bara haft praktik två veckor före denna). Har du upplevt detsamma? Tempot kan väl varierar mycket beroende på hur teamet jobbar (tandläkare + tandsköterska)?
Dessa tankar gör givetvis att man tvekar lite över valet. Jag är medveten om att situationen med stor sannolikhet blir lättare sen när man vant sig och kanske lyckats jobba bort stressen. Men jag är fortfarande rädd att stressen ska komma tillbaka och att jag inte klarar av yrket p g a detta.
Tacksam för svar :)”
Mitt svar:
Jag har jobbat i drygt ett år och har bara sett en större klinik under min praktik. Mottagningen jag jobbar på består av tandläkaren, mig och en hygienist. Så det blir utefter detta jag talar om mina erfarenheter.

Ja, det är ett hårt och stundvis stressigt arbete. Jag sitter sällan ner någon längre stund. Eftersom jag mest är själv och vi inte har någon receptionist ska jag, utöver det vanliga assisterandet och av/pådukandet, svara i telefon, ta emot leveranser och folk som kommer in genom dörren, sköta posten och mycket annat kringarbete. När jag första gången blev lämnad ensam då min kollega var borta en period fick jag verkligen en chock. Hon har väldigt lång erfarenhet och var min stora trygghet som nybliven tandsköterska. Pressen jag kände då var helt enorm och de första veckorna jobbade jag över mycket för att klara det hela. Som tur är har jag en underbar chef som förstod situationen. Visst får man ibland ta att det är en tuff period men man ska passa sig för att leka martyr i detta yrke! Då bränner du snabbt ut dig är jag rädd. Dock ska jag säga att jag har lärt mig så otroligt mycket och väldigt snabbt på att jobba ensam. Jag tror det var väldigt nyttigt, det ökade mitt självförtroende och trygghet i yrkesrollen markant på kort tid.

Jag är själv ganska stresskänslig och får lätt ont i kroppen. Det har oroat mig och ja jag har känt av det från jobbet. Min tanke från början var att de flesta jobb idag är stressiga på ett eller annat vis, och att jag fick försöka tänka igenom hur jag skulle forma tillvaron för att må bra. Mitt främsta råd är nog att träna! Jag går på en väldigt allsidig gympa där vi tränar både kondition och styrka. Se till att träna armar och axelpartier samt rygg regelbundet. Träningen motverkar ofta stressymptom. Nu har jag haft ett träningsuppehåll på nästan 6 månader och det märks! Ryggen och axlarna tar stryk. Började springa nu igen och genast blev ryggen bättre och starkare.

Mycket ligger nog i ens inställning och tankebanor. Det har jag fått jobba med. Inse när det blir för mycket och våga säga ifrån. Var ingen superhjälte. Jag försöker hålla tag i tanken ”Jag gör mitt bästa och det är faktiskt gott nog”. För det är det och måste vara oavsett vad man pysslar med för arbete.

Idag känner jag mig självständig och trygg i arbetet. Jag lovar dig, man kommer in i det, lär sig och hittar sina rutiner och tricks för att få allt att flyta. Jag har massa små knep för att snabba på mitt dagliga arbete. Jag är jättenöjd med mitt yrkesval men ser inte nödvändigtvis att jag kommer stanna här för alltid. Det finns så många olika kliniker och alla arbetar olika. Flera av mina kursare har redan bytt arbetsplats både en och två gånger. Bara för att du vantrivs och mår dåligt av arbetsdagen på ett ställe behöver det absolut inte vara samma på nästa. Det är en bra grej med tandvården. I slutänden måste du ändå känna efter vad hjärtat vill. Livet är kort och inte till för att lida igenom i onödan. 🙂

Allmänt

Sömnlös med kattavund

Något som skapar mest negativ stress för mig är att inte kunna sova och veta att jag verkligen behöver sova. Jag tror många känner igen sig, särskilt kvinnor? Varför är det så att kvinnor verkar lida av sömnsvårigheter i mycket större utsträckning än män? Ja, vi oroar oss mycket mer för allt och ingenting. Jättedumt! Eller pratar männen helt enkelt inte om oro och sömnlöshet? För det är ju lite mesigt och töntigt. Just nu oroar jag mig för att inte få sova ordentligt då jag måste upp klockan sex imorgon och det i sin tur får mig att inte kunna sova. Hur idiotiskt och superlöjligt är inte det?! Katten ställer sig framför skärmen och ger mig det tydliga svaret ”Mjaaaooouu!”. Det enda som bekommer henne just nu är att hon inte har tillgång till en hankatt och uttrycker sin frustration i utdragna yl/gråtaktiga jamanden. Jag förstår henne och avundas hennes djuriska tillvaro.

Min arbetsvardag

Kvalitetssäkring som gör det osäkert?

Nyligen läste jag en väldigt bra artikel i Svenska Dagbladet där Gunnar Rundgren, som själv jobbar med kvalitetssäkring, ifrågasätter huruvida alla våra checklistor och loggar verkligen grundar för en säker och kvalitativ vård, eller tvärtom skapar något negativt? Vi har diskuterat detta mycket på min arbetsplats på liknande sätt så det var fint att någon tog upp detta i media nu. Kanske att vi kan få fart på en diskussion kring detta! För hur mycket tid ska vi stjäla från själva vården och patienterna till att sätta upp scheman, bocka i rutor och stapla tjocka pärmar på hög? Det blir mer och mer administrativt arbete och det är ju inte därför vi väljer ett vårdyrke. Är det konstigt att vårdköerna blir längre och att det snurrar i våra huvuden?

Checklistor

Klicka på bilden för att komma till artikeln.

Bara roligt Min arbetsvardag

Qrfggrsadglg

Efter en lite för välfylld vecka både jobbmässigt och privat är jag så vansinnigt värd att ha helg! Det vill jag säga er, att glöm inte klappa er själva på axeln efter en slitig vecka och njut av allt som är gott och lite till! Känns som om många glömmer av att göra det. Släng era måsten hårt i väggen och erövra njutningen!

Apropå vardagen:

Grfrrghhhhhllrr

Flera av mina vänner har faktiskt påpekat för mig hur irriterande det är när deras tandläkare ska småprata och ställa frågor under behandlingen när munnen är full av fingrar och instrument. Och precis så gör vi väldigt ofta på jobbet! Även efter att ha fått höra vad mina kompisar tycker. Hahahaha…. på vissa sätt är man oförbätterlig! ^_^ Den här bilden hittade jag på en Facebook-sida jag just trillat över: World Of Dentistry. Finner den väldigt underhållande samt intressant. För er som lyckats hålla er borta från Facebook (mycket hälsosamt val) lovar jag att posta mina favoriter från denna sida här med jämna mellanrum. 🙂

Min arbetsvardag

Mitt i livet

Ja, jag har nog aldrig tidigare känt att jag är så fullständigt mitt uppe i livet! Lyckligt uppskruvad men ändock med hjärtat i närheten av halsgropen. Mitt uppe i försäljning av min bostad och köp av ny i rasande fart. Pendlat mellan att ha sugen i handen på jobbet och sedan målarpenseln hemma. Handleden är inte glad men vad gör det när snön yr och oron sakta flyr.

Jag tänkte att skrivandet här skulle ge mig en paus inuti en bubbla som kan vara bra att ha ibland. Men nu har jag märkt att det tar mer tid och kraft än jag trott. Går ständigt och funderar över vad jag ska skriva om och inte minst hur jag ska designa sidan! För ärligt talat kan den inte se ut så här, en tråkig gratisdesign gjord av någon annan. Idéerna finns men det får vänta tills tiden också finns, annars riskerar nog mitt lilla huvud att trilla av i farten. 🙂

Hur som helst så går det att följa mig på Twitter nu, så ser ni direkt när jag publicerat något nytt. Länk finns i högerspalten eller följ denna: Twitter