Läsarfrågor Min arbetsvardag

Känna sig utanför i receptionen

Jag fick en läsarfråga om att känna sig utanför i receptionen. Beroende på hur kliniken är utformad så kan receptionen absolut bli en egen sfär som är tämligen avskuren från den övriga verksamheten. Fundera över hur receptioner är placerade på olika ställen ni besöker (inte bara tandvården alltså).

Men så behöver det heller inte ha att göra med den fysiska utformningen. Det kan likaväl vara sammansättningen av människor som gör det svårt att bli en i gänget när man redan är den som sitter lite på sidan under arbetsdagen.

Hur är det i receptionen hos er?

Jag har nog upplevt båda delar nu. Sitter här och försöker reflektera över skillnader, orsaker och… lösningar?

Kruka med rosa blommor. Stjärnöga.

På min förra arbetsplats var receptionen helt skiljd från kliniken och för det mesta var min enda kontakt med klinikdelen då jag gick igenom den på väg till lunchrummet. Raster och våra gemensamma möten var då jag träffade andra kollegor. De andra receptionisterna fick jag mycket tid med vilket gjorde att jag lärde känna dem men fann det mycket svårare att komma in i en gemenskap med övriga kollegor som jag knappt såg under en dag. Receptionen kändes verkligen som en egen bubbla i bubblan, så att säga.

Receptionen; hjärtat som blodet pumpar genom.

På min nuvarande arbetsplats är det helt annorlunda. Receptionen känns och är en del av hela kliniken, både patienter och kollegor har ett naturligt ”flöde” genom den. På förra arbetsplatsen ringde man oftast från reception till klinik, då det var olika våningsplan.

Nu knatar jag med headset på huvud genom korridoren till behandlaren jag behöver fråga om råd och får ett personligt möte. För min del gör dessa små direkta möten väldigt mycket för har jag märkt. Att få möta blickar, en nick, ett leende… det där fysiska, det behöver jag nog väldigt mycket. Små bekräftelser kollegor emellan som intygar ”jag har sett dig”, ”vi är överens”.

Bi och fjäril tillsammans på blomma.

I receptionen jag jobbar i nu kommer kollegor ofta in i olika ärenden. Här finns allt kontorsmaterial, kopieringsapparat och fönster ut mot väntrummet. Någon kommer in och småpratar medan hon väntar på en patient. Jag tycker så mycket om det och det har verkligen gjort det lättare att känna gemenskap och komma in i gänget. Sedan dag ett här har jag inte en enda gång känt mig ensam eller utanför som receptionist. Men klart det är många faktorer som spelar in.

Förändring börjar med en själv, och det är där man får titta först. Så är det ju. Men svårt också. Nu i efterhand kan jag se att jag är på ett helt annat mentalt plan än när jag började på den förra kliniken som receptionist. Då kom jag direkt från en sorg (ja, fan så jag har sörjt faktiskt) över att ha tvingats sluta som kliniskt arbetande tandsköterska pga astma och allergi (läs mer här), och försökte allt vad jag förmådde att se ljust på framtiden och nästan tvinga mig själv att tycka att det var bra med nytt jobb som receptionist på en klinik.

Behöva mantran för att orka arbetsdagen.

Jag hade ångest nästan dagligen som jag tryckte tillbaka ner i halsen på mig själv genom mantran med stärkande ord som jag mässade på väg till jobbet. Nu i efterhand ser jag hur jag nästan lurade mig själv med att det var någon slags personlig utveckling jag höll på med, och att om jag bara ”jobbade” tillräckligt hårt med mig själv och tryckte undan det där svaga så skulle det bli bra.

Det där svaga…. ja, det var ju mina känslor det, som sa åt mig att något inte alls var bra. Istället gick jag in i ”Tandsköterskan Johanna” som fixar allt och bara ler så länge någon ser. När jag tänker tillbaka på det blir jag ledsen på mig själv, men tänker också att allt sker av en anledning och för en framåt, vidare till andra mål. På ett eller annat sätt.

Fjäril

Är jag verkligen mottaglig för gemenskap?

Med det vill jag väl säga att jag tror inte jag var så öppen och mottaglig då som jag försökte vara. Ni vet, när man verkligen känner att man måste anstränga sig och vara sitt bästa jag så blir det kontraproduktivt och istället är det bara ett skal man visar upp. Ingen får egentligen en chans att lära känna en, för att man är så upptagen med att hålla masken och försöka vara någon som ska passa in. Fast man vet att man aldrig kommer vara den personen. Herregud… kan räkna på mina fem fingrar de sammanhang i livet då jag känt att jag passat in, haha.

I höstas bytte jag kostymen mot pyjamas, och det är ju klart att man är mer avslappnad och gosig i nattkläder! ^_^ Haha, visst säger kläder sitt, men jag tror att det handlar mycket om kemin mellan människorna under kläderna. Har ni tänkt på hur en person kan vantrivas i en grupp av människor, och en annan person känna sig helt hemma i samma grupp?

När jag damp ner där jag nu arbetar så kändes det lite knöligt första veckan. Men efter det har det känts som om jag blivit mjukare och mjukare i hjärtat för varje vecka. Ibland undrar jag hur sådant här funkar egentligen, plötsligt så infinner sig en konstigt känsla av att passa in?!

Stjärnöga, gula med rosa mitt.

Jag tror en stor killnad är just att jag inte känner att jag behöver mässa mantran på väg till jobbet för att klara att gå in med ett leende. Här upplever jag en stark känsla av tillåtelse att få vara mig själv. Huruvida den känslan är sprungen ur mig själv och hur jag mår idag, eller stämningen bland kollegorna på jobbet kan jag inte svara på. Förmodligen är det en mix. Men jag tror att både hur man mår innuti och hur man blir bemött på jobbet är superviktigt för känslan av att vara en del av gemenskapen.

Detta är mina högst personliga reflektioner, kanske gled jag bort från frågan men orden bara kom och jag låter dem stå här. Men det har hjälpt oerhört mycket att ha naturlig daglig kontakt med kollegorna, att receptionen känns som hjärtat i kliniken där blodet (patienter och kollegor) flyter igenom på olika vis under dagen.

Att få lov att störa!

Något jag också uppskattar som receptionist är att jag alltid känner mig välkommen att ”störa” behandlarna på deras rum med frågor. Inte en enda gång har jag känt av irritation när jag knackat på dörren. Att alla är hjälpsamma och har förståelse för de olika problem vi har att lösa under dagen är en viktig nyckel.

Så tänk på det där ute, välkomna receptionisten och tänk på att dennes små problem blir era stora problem om ni inte hjälps åt tillsammans. Så är det såklart generellt. I prick hela livet. Lätt att glömma?

Fjäril på blomma.

Så, hur har ni det i receptionen?

Hur upplever ni det på era arbetsplatser, har ni receptionist och är denna person en i gänget? Funderar ni på sådant här, och hur går era tankar?

Vore också toppen med råd/tips på hur man inkluderar receptionen mer. Det är lättare när det är t ex klinisk personal som även sitter i receptionen, men när det är en person som är helt dedikerad till reception gäller det nog att ta hand om den och vara extra inkluderande. Eller?

<3

2 Comments

  • Reply
    Lena
    25 april, 2021 at 06:37

    Härligt skrivet Johanna! 🥰

    • Reply
      Johanna
      25 april, 2021 at 18:25

      Tack! Rätt ut från hjärtat och tankarna. ^_^

Dela gärna med dig av dina tankar med en kommentar!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.